Första maj i Uppsala

Framtiden för bloggen

Kära tålmodiga läsare (alla tre). Som ni vet har uppdateringen på bloggen alltid varit låg och under den senaste tiden i det närmaste icke-existerande. Detta har flera orsaker, inte minst att jag numera twittrar men också för att jag har arbetat på några andra projekt.

I dag lanserar jag min nya blogg, Sakupplysningen, en blogg med intressanta fakta som jag har samlat på mig. Mina texter kommer också att dyka upp i ett smalare politiskt sammanhang inom en snar framtid, även om detta projekt än så länge får förbli hemligt.

These Exiled Years kommer inte att läggas ner. Under ett år med en hård kamp om regeringsmaken så kommer jag säkert ha ett behov av att lufta mitt klasshat.

It's another day older
In These Exiled Years

Ett annat decennium är möjligt

När minuterna tickar ner mot tolvslaget detta årtiondets sista dag så är det naturligt att blicka tillbaks. Jag ämnar inte ge er någon längre krönika över de år som gått. Ali Esbati har redan gett oss en klarsynt sammanfattning av 00-talet. Det började och slutade med torn, torn som föll i New York och torn som förbjöds i Schweiz. 2000-talet kommer i framtiden att minnas som ett årtionde av imperialistiska krig i periferin och ökad repression i centrum, alltsammans möjliggjort av en rasistisk ideologi med bajonetten riktad mot världens muslimer. Ur socialdemokratins ruttnande lik krälade nyfascismens likmaskar. Årtiondet kröns av det föga oväntade misslyckandet i Köpenhamn. Redan innan det nya decenniet hunnit ta sin början så förstår vi att det kommer att präglas av kriser: klimatkris, energikris, ekonomikris. Erik Berg tecknar bilden av ett 2010-tal med enorma möjligheter och fasansfulla risker.

Men allt är inte nattsvart. Det har funnits ett annat 00-tal. Ett 00-tal som präglades av motståndets globalisering, av de sociala forumen, av toppmötesprotesterna, av krigsmotståndet och inte minst av ett Latinamerika vars folk visade att en annan värld är möjlig.

Eftersom jag är historiskt sinnad så vandrar mina tankar tillbaks till det förra 10-talet. Det var också ett årtionde av skarpa motsättningar. Precis som det tjugoförsta århundradet så inleddes det egentliga nittonhundratalet med ett terrordåd, som även det blev en tändande gnista för ett imperialistiskt krig. Man kan naturligtvis sammanfatta 1910-talet som det stora krigets årtionde. Men den industriella masslakten i Verdun och Gallipoli är inte den enda sanna bilden av 10-talet.

Påsken 1916 utropade Pádraig Pearse den irländska republiken i Dublin och 1919 inledde IRA befrielsekriget mot den brittiska imperialismen. 1917 störtades tsarväldet i Ryssland och världens första arbetar- och bondestat såg dagens ljus. 1918 tvingade det tyska folket bort Kaisern. I Sverige erövrade arbetarklassen 1919 den allmänna rösträtten.

1910-talet var ett årtionde av knivskarpa konfliktlinjer. Socialism eller barbari. Allt tyder på att vi återigen är på väg in i en period av ökande politiska motsättningar. Det är nog bra. Måtte den förkvävande kvalmighet som präglat världen de senaste tjugo åren blåsas undan av en ny storm. Må allt som varit undertryckt dåna fram ur rättens krater. Min nyårshälsning blir en höjd näve. Kärlek och solidaritet åt alla arbetarkämpar och socialister. Det här årtiondet kommer att tillhöra oss. Mitt enda nyårslöfte är detta, att fortsätta kampen till seger!

Totto

Den uppmärksammade stölden av Auschwitz-skylten var ett beställningsjobb från Sverige, det uppger polska medier i dag.

Socialistiska forum

Den gångna helgen så ägde socialistiska forum plats i såväl Stockholm som Uppsala. Naturligtvis hann jag besöka båda.

Under mina år i Uppsala har jag alltid sett till att hinna åka ner till forumet i Stockholm. Som vanligt så präglades huvudstadens forum av stor mångfald/rörighet. Det finns mängder av deltagande organisationer, massor av människor att träffa och otaliga bokbord från Ordfront till Arbetaresperantisterna. Jag gillar verkligen denna spretighet. Framförallt innebär den en chans för mig att inhandla litteratur från diverse obskyra organisationer, i år köpte jag böcker av och om Sven Linderot från SKP och Fernando Claudins Krisen i den kommunistiska rörelsen av Arbetarmakt. Men, efter varje forum så frågar jag mig om det verkligen skett något idéutbyte inom arbetarrörelsen. Snarare så verkar Stockholmsforumet bygga på att de (många) deltagande organisationerna erbjuds en lokal och en plats i programmet för att saluföra sin politik. Kanske är detta ett helt nödvändigt sätt att arbeta fram forum på i landets största stad med (tror jag) den största floran av vänsterorganisationer.

Inför årets forum så har många kommenterat programmets sossighet. Det kan jag hålla med om, tonvikten tycktes ligga på den reformistiska arbetarrörelsens interndebatt. Jag hann ändå besöka två intressanta punkter. Den första var en debatt om arbetarkontroll i Latinamerika och i Sverige som Hands off Venezuela stod för. Denna höjdes verkligen från det genomsnittliga Latinamerikaseminariets nivå genom den tydliga kopplingen till kampen i Sverige som inte minst företräddes av kamraten från Handelsklubben på Lagena. Slutsatsen för min egen del blev väl att vi måste kämpa för att arbetarna inte bara skall ha mer inflytande över sina arbetsplatser utan även mer kunskap och hela arbetsprocessen. Uppdelningen av arbetskraften i tänkande och utförande samt uppsplittringen av arbetet i små delmoment är ett sätt för borgarklassen att kontrollera oss. Kunskap är makt.

På eftermiddagen besökte jag "Europeisk vänster i rörelser och regeringar" med deltagare från norska Socialistisk Venstreparti, Nederländska Socialistische Partij och Vänsterpartiet (tyvärr dök aldrig kamraten från tyska Die Linke upp). De utländska gästerna talade om sina erfarenheter, som skiljer sig rätt rejält åt. Nederländska SP är landets största oppositionsparti medan SV sitter i regering sedan 2005. Jag kan inte påstå att samtalet var fruktansvärt givande, däremot fanns det vissa intressanta frågor från publiken. En är naturligtvis frågan om hur vänstern skall globaliseras, behöver vi "supranational parties" (eller som jag tyckte att snubben sa "supernatural parties") eller, som Chavéz föreslog, en femte international? Denna diskussion behöver egentligen en egen programpunkt. Minst. Av frågorna till Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten kunde man nog dra slutsatsen att det är fler än jag som ser med oro på partiets samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet.

På söndagen var det så dags för Socialistiskt Forum Uppsala. Detta forum har jag mycket starka band till. Jag var en av tre, fyra uppsalabor som över internet började diskussionen om att skapa en motsvarighet till Stockholmsforumet eftersom vi alla kände att Uppsala Social Forum urartat till ett småborgerligt studentikost spektakel. Sedan dess har jag varit ständig ledamot i forumets planeringsgrupp, ibland för Svensk-Kubanska Föreningen och ibland för Vänsterpartiet. Jag tror att jag officiellt är vald till nätverkets ordförande, även om jag nuförtiden verkligen inte tillhör de mest drivande krafterna i organisationen. Hederstiteln som mest drivande får nog delas av mina kamrater i arbetsutskottet, Anders Fraurud från Socialistiska Partiet och Herman Geijer från ABF. Utan ABF:s stöd skulle det för övrigt vara helt omöjligt att överhuvudtaget genomföra några forum.

I Uppsala arbetar vi något annorlunda än i Stockholm. Här har vi genom en lång process av förberedande möten försökt skapa konsensus bland de tretton, fjorton deltagande organisationerna kring vilka ämnen som skall tas upp och vilka talare som skall bjudas in. Jag tror att detta är bra. Det leder inte minst till att folk möts över organisationsgränserna, både i förberedelsearbetet och på själva forumet. På så vis får Socialistiskt Forum både en roll som idéspridare och sammanbindande kraft inom arbetarrörelsen.

Dagen inledde jag med att hoppa in och moderera ett samtal om fildelning mellan Mikael von Knorring från Vänsterpartiet och Mikael Nilsson från Piratpartiet. Åtminstone jag som samtalsledare tyckte att det var mycket njutbart. De båda Mikael är mycket intelligenta och dessutom sympatiska personer. För en gång skull fick vi ett verkligt samtal mellan företrädare för olika partier i stället för en debatt där båda sidor ägnar tid åt att positionera sig. Det var mycket intressant att höra hur Mikael Nilsson som politiskt definierade sig som höger om mitten när han skall diskutera fildelningsfrågor mer eller mindre låter som en marxist. Om piraterna bara kunde ta sig för att läsa Marx så skulle de mycket bättre förstå sin historiska roll.

Därefter lyssnade jag på en klimatpolitisk debatt mellan Johan Ehrenberg och David Jonstad, eller "Johan Ehrenberg Show" som den hade kunnat kallas. Konflikten stod mellan kvotering och statliga ingripanden. Jag lutar väl mer åt Ehrenbergs linje med en aktiv statlig klimatpolitik som innehåller omfattande investeringar i hållbar infrastruktur och förbud mot dumheter som flyg mellan Stockholm och Malmö, samtidigt tror jag att det kanske kommer behövas vissa kvoteringssystem.

Slutligen tänkte jag gå på panelen med företrädare för husockupationer i Stockholm; Aspuddsbadet, Rinkebyhuset och Västbodaskolan. Tyvärr kom helgens trötthet ikapp mig och en svår huvudvärk tvingade hem mig till min säng.

P.S. Dagens Konflikt har bilder från båda forumen.

Det är något konstigt med friheten

Det har blivit dags att fortsätta mitt svar på Martins utmaning. I det senaste inlägget behandlade jag ju vänsterns behov av stora berättelser. Sedan dess har också Salka och Andrea Doria skrivit om sina visioner för det klasslösa samhället.

Jag har påbörjat och raderat det här inlägget flera gånger. Det är svårt att veta hur man skall tala om den utlovade socialismen när nästan ingen längre tror att den är möjlig att genomföra. Det hade varit väldigt enkelt för en autist-leninist som mig att trolla fram ett kollage av Marx- och Lenin-texter i ett försök att fånga kommunismens väsen. Men så kom jag att tänka på Kristina Lugns ofta citerade rad: "Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan". Det är kanske där jag skall börja. Vad är egentligen min bärande längtan? Vad är det som får mig att orka kämpa?

Ja, förutom hatet då. Men hatet är egentligen sekundärt. Hatet och ilskan och vreden spränger fram ur en enorm kärlek och längtan. Hatet förmår bara formulera ett minimiprogram: Åt helvete med hela jävelsamhället! Men sedan då? När vredens stora dag har passerat, när dammet har lagt sig på slagfältet och barrikaderna rivs. Vad skall känneteckna det samhälle som kommer efter kapitalismen (förutom enhörningar, regnbågar och små vattenfall)?

Vi kommunister brukar i Marx efterföljd hävda att vi inte vill skriva recept för framtidens soppkök. Det är i grund och botten en mycket demokratisk inställning. Vi vet inte hur en efterkapitalistisk värld kommer att se ut eftersom den skall byggas av alla tillsammans. Tillsammans med klassindelning och privategendom dör också tillslut föreställningen om att det finns någon annan kraft än människorna som bestämmer hur de mänskliga samhällena skall organiseras. Hej då "Gud", hej då "Ekonomin", hej då "Naturrätt". Kommunismen är inte historiens slutmål, det är den verkligt mänskliga historiens gryning. Som det står i skriften (1 Kor 13:11-12):

När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

Men detta sympatiska motstånd mot framtidsrecept går ibland till överdrift. Nog måste väl vi som är revolutionärer ha en aning om vilka ingredienser vi vill stoppa i soppan? Vad är det jag längtar efter? Frihet!




















Okej, frihet alltså. Men vad är det då som skiljer mina drömmar från den genomsnittlige pissljumne liberal-humanisten? Det beror nog på de olika uppfattningar om frihet som liberaler och kommunister har.

I fantasyförfattaren China Miévilles böcker om staden New Crobuzon finns de humanoida fågelvarelserna garudas som lever i ett nomadiserat och militant individualistiskt samhälle. Det enda enda brott de erkänner är "choice theft", att beröva en annan individ sitt fria val. Men det som gör att garudas samhälle är en kommunistisk snarare än en liberal utopi är deras starka uppfattning om konkreta och abstrakta individer. Den som uppträder som en abstrakt individ riskerar att få sina vingar avskurna.

Well, put simply, and as far as I understand it, they’re egalitarian because they respect the individual so much, right? And you can’t respect other people’s individuality if you focus on your own individuality in a kind of abstract, isolated way. The point is that you are an individual inasmuch as you exist in a social matrix of others who respect your individuality and your right to make choices. That’s concrete individuality: an individuality that recognizes that it owes its existence to a kind of communal respect on the part of all the other individualities, and that it had better therefore respect them similarly.
“So an abstract individual is a garuda who forgot, for some time, that he or she is part of a larger unit, and owes respect to all the other choosing individuals.”

Marxisten Miéville använder sina fågelnomader för att kritisera den liberala individualismen. Liberalernas individ saknar inte bara relationer och sammanhang utan också en kropp. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa Nina Björks avhandling "Fria själar" som på ett pedagogiskt sätt visar hur liberalismens ideologer konstruerat ett politiskt och filosofiskt subjekt som saknar kropp och därmed kroppsliga behov. Denna abstrakta okroppsliga (och därmed könlösa) individ är en nödvändig ingrediens i den liberala ideologin vars syfte är att linda in kapitalismens hårda verklighet i rosa sockervadd. För att liberalerna skall kunna kombinera sin historiska uppgift som borgarklassens apologeter med sitt frihetliga patos så måste frihetsbegreppet tömmas på alla antikapitalistiska tendenser. Liberalerna måste lyckas övertyga både sig själva och oss om att valet mellan att sälja sin arbetskraft eller lida svältdöden är ett uttryck för verklig frihet.

Min frihet är den konkreta kroppsliga beroende människans frihet. Högerns motsättning mellan "kollektivism och individualism" är ett falsarium. Det är andra människor som gör oss fria. Det är enbart som en del av ett kollektiv som vi kan uppfylla våra behov och uppleva den trygghet som är frihetens grogrund. Ett konkret exempel är det svenska folkhemsbygget. Utan att romantisera detta så innebar det ändå, ur ett perspektiv, en allians mellan staten och individen som gjorde individen mindre beroende av andra kollektiv, exempelvis familjen. Detta var ju inte minst ett framsteg för kvinnorna. Alternativet till starka centraliserade stater har ju historiskt sett inte varit anarkistisk individualism utan patriarkalt klansystem och hederskultur (och jag väljer alltid en sossig välfärdsstat med alla dess nackdelar framför att folk skall behöva bo i särskilda torn eftersom rivaliserande familjer vill döda dem, vilket naturligtvis är den logiska följden av liberalism).

Jag har mer och mer börjat tänka mig kampen för kommunismen (och vissa vill kanske anklaga mig för reformistiska avvikelser) som kampen för att hela tiden öka den tid som varje människa ägnar åt saker som hon vill göra och minska den tid som ägnas åt saker som hon tvingas göra. Därmed kan inte målet för oss socialister vara enbart ett samhälle där lönearbetet organiseras på ett mer rättvist och demokratiskt sätt. Ett sådant samhällssystem kommer säkert att existera under en revolutionär period men vi får aldrig glömma att den korrekta revolutionära parollen är Ned med lönesystemet! inte En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!. Kampen för frihet är framförallt kampen mot löneslaveriet.

I nästa inlägg ämnar jag behandla några utopiska visioner om den kommunistiska friheten.

Support our troops - Bring them home!

SvD föreslår att vi skall stödja våra svenska soldater i Afghanistan genom att köpa ett gult band. Att verkligen stödja våra soldater vore att dra hem styrkan från Afghanistan. Svenska pojkar och flickor skall inte riskera livet i imperialisternas oljekrig. Bring them home! Läs mer hos Jonas Sjöstedt.

The Greatest Story Ever Told

Kamrat Martin har utmanat mig, Jesper Nilsson, Salka Sandén och Johan Frick att beskriva våra visioner för det klasslösa samhället. Challenge accepted! Jag tänker dock ta mig friheten att dela upp mitt svar (antalet inlägg som behövs visar sig med tiden). Låt mig först göra en samtidsbeskrivning.

Vänstern anno 2009 är i allmänhet renons på visioner. Detta gäller lika väl för revolutionärer som för reformister. En jättegammal spaning är ju vänsterns "gnällighet". Vi har spenderat de senaste årtiondena på defensiven och blivit bra på att berätta vad vi vill försvara (välfärden, kollektivavtalen, ungdomshusen etcetera) eller vad vi vill bli av med (imperialistiska krig, kvinnomisshandel, massbilism etcetera). Offensiva förslag inskränker sig allt som oftast till nostalgiska visioner om att återställa folkhemmets kapitalism med mänskligt ansikte.

Sovjetblockets sammanbrott som hade kunnat skapa en visionär öppning, när pattställningen mellan det realsocialistiska och det kapitalistiska systemet plötsligt rasade samman, ledde i stället till att hela idén om en radikalt annorlunda framtid soppades bort från spelbrädet. Utopin, tanken att saker skulle kunna förhålla sig annorlunda, kriminaliserades med hänvisning till Auschwits, Gulag och Dödens fält. I stället för utopier så fick vi den liberala dystopin, antingen i form av Fukuyamas dammiga museum eller Huntingtons raskrig.

Slavoj Žižek sammanfattar den märkliga samtiden i dokumentärfilmen Žižek:

Thirty, forty years ago, we were still debating about what the future will be: communist, fascist, capitalist, whatever. Today, nobody even debates these issues. We all silently accept global capitalism is here to stay. On the other hand, we are obsessed with cosmic catastrophes: the whole life on earth disintegrating, because of some virus, because of an asteroid hitting the earth, and so on. So the paradox is, that it's much easier to imagine the end of all life on earth than a much more modest radical change in capitalism.

Det är i dag lättare, även för vänstern, att föreställa sig civilisationens död genom skenande global uppvärmning (eller zombieapokalyps) än att tro på ett liv efter kapitalismen.

Den svenska vänstern behöver många saker: dagstidningar, tankesmedjor, kämpande arbetarkollektiv, dörrknackare och det praktiska politiska partiet. Men vi har dessutom ett tryckande behov av stora berättelser.

Och vilken berättelse kan vara mer storslagen än den som Marx och Engels skisserade 1848:

När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

I kommande inlägg ämnar jag behandla min uppfattning om hur detta efterrevolutionära samhälle skulle kunna se ut.

Jag vill se
själens händelser framkallade i ljuset
De små förskjutningarna
av det dystra perspektivet tydliggjorda
Det som förändrar oss höjt till skyarna
och fallande mot jorden likt efterlängtat regn

Jag vill höra
det lågmälda talet uppmärksammat
och omvandlat till berättelser
om att vi och några fler orkar gå vidare
från det förflutna till det närvarande

Och för att komma från det närvarande
till det kommande
har vi några som vi måste följa;
De som talar mot förtrycket
De som talar för växande
De som talar mot slaveri
De som talar för befrielse

Jag vill följa
det fagra talet om att den utlovade
socialismen är möjlig att genomföra.

- Siv Arb

Johan hotas av Diskrimineringsbyrån Uppsala

Er käre bloggare mottog i dag ett tämligen obehagligt brev från Diskrimineringsbyrån Uppsala angående ett inlägg som jag gjorde här på bloggen i januari 2008. Inlägget var ett av mina vanliga hatiska utfall mot religionsdumheten, denna gång med anledning av en notis i studentkårens tidning Ergo som behandlade en incident i en tentasal. Notisen finns fortfarande att läsa på nätet.

Brevet hotar med såväl Personuppgiftslagen som förtalsanmälan om jag inte tar bort inlägget och kommentarerna. Jag är inte helt säker på juridiken kring att återpublicera sådana uppgifter som redan finns i pressen och därmed kan anses vara allmänt kända. Under tiden som jag undersöker det juridiska läget så har jag redigerat om mitt inlägg så att varken namn eller religionstillhörighet kan utläsas. Dessa går dock fortfarande att läsa på Ergos hemsida. Jag har även tagit bort kommentarerna, då jag inte vill att någon annan än jag skall bli inblandad.

Diskrimineringsbyrån är en organisation (och alltså inte en myndighet) som jag tidigare haft en positiv uppfattning om. Jag undrar dock om organisationen verkligen skall agera muskler för att tysta ner enskilda debattörer och skribenter genom direkta hot. Rätten att vara sarkastisk, hatisk och föraktfull måste även den skyddas. Annars tvingas jag lägga ner denna blogg då jag skulle ha mycket lite att skriva om.

Toknazism hela dan: CUF:s räkneexempel

Uppgift 95. Att bygga ett sinnesjukhus kostade 6 miljoner Riksmark. Hur många egnahem à 15 000 Riksmark hade man kunnat bygga i stället.

- Räkneexempel i nazistisk skolbok

Men de höga hyrorna beror inte bara på byggbolagens märkliga vurm för handdukstorkar och golvvärme. Dagens regelverk bidrar också till att lägenheter blir onödigt dyra. Till exempel måste alla nya bostäder byggas för att passa människor som är rullstolsburna. Särskilt för små lägenheter får detta olyckliga konsekvenser. Stora dörröppningar och stor toalett gör att toaletten kan ta upp en fjärdedel av lägenheten och att knappt någon vägg är stor nog att ställa en soffa mot. Normen driver dessutom upp storleken på lägenheterna, och varje kvadratmeter kostar över hundra kronor i månaden. Det är mycket pengar i en studentbudget.

- CUF:s ordförande Magnus Andersson

Ärligt talat Magnus, ge fan i att försöka ställa oss icke-rullstolsburna studenter mot rullstolsburna. Dra åt helvete.

Äsch, jag är för förbannad för att skriva något vettigt nu. Kjell Stjernholm uttrycker det oerhört bra:

Den instiftade vändcirkeln är 1,3 meter. Den lagstiftade anpassningen är på några få kvadratmeter - inte mer. Men viktigast är att den finns för att alla ska kunna bo, hälsa på, umgås, finnas i samma grupparbeten eller kanske bli kära i varandra - på lika villkor. Det märks att Magnus Andersson aldrig behövt kontrollera i förväg om han kan använda toaletten dit han ska. Om han över huvud taget är välkommen i nästa lokal, hos sin nya vän, på festen alla andra ska på. Och att hans idé om inkludering och valfrihet stannar vid att det finns toaletter för "dom där" i några lägenheter, så kan ju "dom där" hålla sig för sig själva.