Jag har påbörjat och raderat det här inlägget flera gånger. Det är svårt att veta hur man skall tala om den utlovade socialismen när nästan ingen längre tror att den är möjlig att genomföra. Det hade varit väldigt enkelt för en autist-leninist som mig att trolla fram ett kollage av Marx- och Lenin-texter i ett försök att fånga kommunismens väsen. Men så kom jag att tänka på Kristina Lugns ofta citerade rad: "Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan". Det är kanske där jag skall börja. Vad är egentligen min bärande längtan? Vad är det som får mig att orka kämpa?
Ja, förutom hatet då. Men hatet är egentligen sekundärt. Hatet och ilskan och vreden spränger fram ur en enorm kärlek och längtan. Hatet förmår bara formulera ett minimiprogram: Åt helvete med hela jävelsamhället! Men sedan då? När vredens stora dag har passerat, när dammet har lagt sig på slagfältet och barrikaderna rivs. Vad skall känneteckna det samhälle som kommer efter kapitalismen (förutom enhörningar, regnbågar och små vattenfall)?
Vi kommunister brukar i Marx efterföljd hävda att vi inte vill skriva recept för framtidens soppkök. Det är i grund och botten en mycket demokratisk inställning. Vi vet inte hur en efterkapitalistisk värld kommer att se ut eftersom den skall byggas av alla tillsammans. Tillsammans med klassindelning och privategendom dör också tillslut föreställningen om att det finns någon annan kraft än människorna som bestämmer hur de mänskliga samhällena skall organiseras. Hej då "Gud", hej då "Ekonomin", hej då "Naturrätt". Kommunismen är inte historiens slutmål, det är den verkligt mänskliga historiens gryning. Som det står i skriften (1 Kor 13:11-12):
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.Men detta sympatiska motstånd mot framtidsrecept går ibland till överdrift. Nog måste väl vi som är revolutionärer ha en aning om vilka ingredienser vi vill stoppa i soppan? Vad är det jag längtar efter? Frihet!
Okej, frihet alltså. Men vad är det då som skiljer mina drömmar från den genomsnittlige pissljumne liberal-humanisten? Det beror nog på de olika uppfattningar om frihet som liberaler och kommunister har.
I fantasyförfattaren China Miévilles böcker om staden New Crobuzon finns de humanoida fågelvarelserna garudas som lever i ett nomadiserat och militant individualistiskt samhälle. Det enda enda brott de erkänner är "choice theft", att beröva en annan individ sitt fria val. Men det som gör att garudas samhälle är en kommunistisk snarare än en liberal utopi är deras starka uppfattning om konkreta och abstrakta individer. Den som uppträder som en abstrakt individ riskerar att få sina vingar avskurna.
Well, put simply, and as far as I understand it, they’re egalitarian because they respect the individual so much, right? And you can’t respect other people’s individuality if you focus on your own individuality in a kind of abstract, isolated way. The point is that you are an individual inasmuch as you exist in a social matrix of others who respect your individuality and your right to make choices. That’s concrete individuality: an individuality that recognizes that it owes its existence to a kind of communal respect on the part of all the other individualities, and that it had better therefore respect them similarly.Marxisten Miéville använder sina fågelnomader för att kritisera den liberala individualismen. Liberalernas individ saknar inte bara relationer och sammanhang utan också en kropp. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa Nina Björks avhandling "Fria själar" som på ett pedagogiskt sätt visar hur liberalismens ideologer konstruerat ett politiskt och filosofiskt subjekt som saknar kropp och därmed kroppsliga behov. Denna abstrakta okroppsliga (och därmed könlösa) individ är en nödvändig ingrediens i den liberala ideologin vars syfte är att linda in kapitalismens hårda verklighet i rosa sockervadd. För att liberalerna skall kunna kombinera sin historiska uppgift som borgarklassens apologeter med sitt frihetliga patos så måste frihetsbegreppet tömmas på alla antikapitalistiska tendenser. Liberalerna måste lyckas övertyga både sig själva och oss om att valet mellan att sälja sin arbetskraft eller lida svältdöden är ett uttryck för verklig frihet.
“So an abstract individual is a garuda who forgot, for some time, that he or she is part of a larger unit, and owes respect to all the other choosing individuals.”
Min frihet är den konkreta kroppsliga beroende människans frihet. Högerns motsättning mellan "kollektivism och individualism" är ett falsarium. Det är andra människor som gör oss fria. Det är enbart som en del av ett kollektiv som vi kan uppfylla våra behov och uppleva den trygghet som är frihetens grogrund. Ett konkret exempel är det svenska folkhemsbygget. Utan att romantisera detta så innebar det ändå, ur ett perspektiv, en allians mellan staten och individen som gjorde individen mindre beroende av andra kollektiv, exempelvis familjen. Detta var ju inte minst ett framsteg för kvinnorna. Alternativet till starka centraliserade stater har ju historiskt sett inte varit anarkistisk individualism utan patriarkalt klansystem och hederskultur (och jag väljer alltid en sossig välfärdsstat med alla dess nackdelar framför att folk skall behöva bo i särskilda torn eftersom rivaliserande familjer vill döda dem, vilket naturligtvis är den logiska följden av liberalism).
Jag har mer och mer börjat tänka mig kampen för kommunismen (och vissa vill kanske anklaga mig för reformistiska avvikelser) som kampen för att hela tiden öka den tid som varje människa ägnar åt saker som hon vill göra och minska den tid som ägnas åt saker som hon tvingas göra. Därmed kan inte målet för oss socialister vara enbart ett samhälle där lönearbetet organiseras på ett mer rättvist och demokratiskt sätt. Ett sådant samhällssystem kommer säkert att existera under en revolutionär period men vi får aldrig glömma att den korrekta revolutionära parollen är Ned med lönesystemet! inte En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!. Kampen för frihet är framförallt kampen mot löneslaveriet.
I nästa inlägg ämnar jag behandla några utopiska visioner om den kommunistiska friheten.
