Min bilder
Johan Persson
Uppsala, Uppland, Sweden
Brutal, ouppfostrad kommunistsälle. Sprider sarkasmer och onyanserat klasshat.
Visa hela min profil

söndag, november 22, 2009

Det är något konstigt med friheten

Det har blivit dags att fortsätta mitt svar på Martins utmaning. I det senaste inlägget behandlade jag ju vänsterns behov av stora berättelser. Sedan dess har också Salka och Andrea Doria skrivit om sina visioner för det klasslösa samhället.

Jag har påbörjat och raderat det här inlägget flera gånger. Det är svårt att veta hur man skall tala om den utlovade socialismen när nästan ingen längre tror att den är möjlig att genomföra. Det hade varit väldigt enkelt för en autist-leninist som mig att trolla fram ett kollage av Marx- och Lenin-texter i ett försök att fånga kommunismens väsen. Men så kom jag att tänka på Kristina Lugns ofta citerade rad: "Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan". Det är kanske där jag skall börja. Vad är egentligen min bärande längtan? Vad är det som får mig att orka kämpa?

Ja, förutom hatet då. Men hatet är egentligen sekundärt. Hatet och ilskan och vreden spränger fram ur en enorm kärlek och längtan. Hatet förmår bara formulera ett minimiprogram: Åt helvete med hela jävelsamhället! Men sedan då? När vredens stora dag har passerat, när dammet har lagt sig på slagfältet och barrikaderna rivs. Vad skall känneteckna det samhälle som kommer efter kapitalismen (förutom enhörningar, regnbågar och små vattenfall)?

Vi kommunister brukar i Marx efterföljd hävda att vi inte vill skriva recept för framtidens soppkök. Det är i grund och botten en mycket demokratisk inställning. Vi vet inte hur en efterkapitalistisk värld kommer att se ut eftersom den skall byggas av alla tillsammans. Tillsammans med klassindelning och privategendom dör också tillslut föreställningen om att det finns någon annan kraft än människorna som bestämmer hur de mänskliga samhällena skall organiseras. Hej då "Gud", hej då "Ekonomin", hej då "Naturrätt". Kommunismen är inte historiens slutmål, det är den verkligt mänskliga historiens gryning. Som det står i skriften (1 Kor 13:11-12):
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Men detta sympatiska motstånd mot framtidsrecept går ibland till överdrift. Nog måste väl vi som är revolutionärer ha en aning om vilka ingredienser vi vill stoppa i soppan? Vad är det jag längtar efter? Frihet!




















Okej, frihet alltså. Men vad är det då som skiljer mina drömmar från den genomsnittlige pissljumne liberal-humanisten? Det beror nog på de olika uppfattningar om frihet som liberaler och kommunister har.

I fantasyförfattaren China Miévilles böcker om staden New Crobuzon finns de humanoida fågelvarelserna garudas som lever i ett nomadiserat och militant individualistiskt samhälle. Det enda enda brott de erkänner är "choice theft", att beröva en annan individ sitt fria val. Men det som gör att garudas samhälle är en kommunistisk snarare än en liberal utopi är deras starka uppfattning om konkreta och abstrakta individer. Den som uppträder som en abstrakt individ riskerar att få sina vingar avskurna.
Well, put simply, and as far as I understand it, they’re egalitarian because they respect the individual so much, right? And you can’t respect other people’s individuality if you focus on your own individuality in a kind of abstract, isolated way. The point is that you are an individual inasmuch as you exist in a social matrix of others who respect your individuality and your right to make choices. That’s concrete individuality: an individuality that recognizes that it owes its existence to a kind of communal respect on the part of all the other individualities, and that it had better therefore respect them similarly.
“So an abstract individual is a garuda who forgot, for some time, that he or she is part of a larger unit, and owes respect to all the other choosing individuals.”
Marxisten Miéville använder sina fågelnomader för att kritisera den liberala individualismen. Liberalernas individ saknar inte bara relationer och sammanhang utan också en kropp. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa Nina Björks avhandling "Fria själar" som på ett pedagogiskt sätt visar hur liberalismens ideologer konstruerat ett politiskt och filosofiskt subjekt som saknar kropp och därmed kroppsliga behov. Denna abstrakta okroppsliga (och därmed könlösa) individ är en nödvändig ingrediens i den liberala ideologin vars syfte är att linda in kapitalismens hårda verklighet i rosa sockervadd. För att liberalerna skall kunna kombinera sin historiska uppgift som borgarklassens apologeter med sitt frihetliga patos så måste frihetsbegreppet tömmas på alla antikapitalistiska tendenser. Liberalerna måste lyckas övertyga både sig själva och oss om att valet mellan att sälja sin arbetskraft eller lida svältdöden är ett uttryck för verklig frihet.

Min frihet är den konkreta kroppsliga beroende människans frihet. Högerns motsättning mellan "kollektivism och individualism" är ett falsarium. Det är andra människor som gör oss fria. Det är enbart som en del av ett kollektiv som vi kan uppfylla våra behov och uppleva den trygghet som är frihetens grogrund. Ett konkret exempel är det svenska folkhemsbygget. Utan att romantisera detta så innebar det ändå, ur ett perspektiv, en allians mellan staten och individen som gjorde individen mindre beroende av andra kollektiv, exempelvis familjen. Detta var ju inte minst ett framsteg för kvinnorna. Alternativet till starka centraliserade stater har ju historiskt sett inte varit anarkistisk individualism utan patriarkalt klansystem och hederskultur (och jag väljer alltid en sossig välfärdsstat med alla dess nackdelar framför att folk skall behöva bo i särskilda torn eftersom rivaliserande familjer vill döda dem, vilket naturligtvis är den logiska följden av liberalism).

Jag har mer och mer börjat tänka mig kampen för kommunismen (och vissa vill kanske anklaga mig för reformistiska avvikelser) som kampen för att hela tiden öka den tid som varje människa ägnar åt saker som hon vill göra och minska den tid som ägnas åt saker som hon tvingas göra. Därmed kan inte målet för oss socialister vara enbart ett samhälle där lönearbetet organiseras på ett mer rättvist och demokratiskt sätt. Ett sådant samhällssystem kommer säkert att existera under en revolutionär period men vi får aldrig glömma att den korrekta revolutionära parollen är Ned med lönesystemet! inte En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!. Kampen för frihet är framförallt kampen mot löneslaveriet.

I nästa inlägg ämnar jag behandla några utopiska visioner om den kommunistiska friheten.

fredag, november 13, 2009

Support our troops - Bring them home!



SvD föreslår att vi skall stödja våra svenska soldater i Afghanistan genom att köpa ett gult band. Att verkligen stödja våra soldater vore att dra hem styrkan från Afghanistan. Svenska pojkar och flickor skall inte riskera livet i imperialisternas oljekrig. Bring them home! Läs mer hos Jonas Sjöstedt.

tisdag, november 03, 2009

The Greatest Story Ever Told

Kamrat Martin har utmanat mig, Jesper Nilsson, Salka Sandén och Johan Frick att beskriva våra visioner för det klasslösa samhället. Challenge accepted! Jag tänker dock ta mig friheten att dela upp mitt svar (antalet inlägg som behövs visar sig med tiden). Låt mig först göra en samtidsbeskrivning.

Vänstern anno 2009 är i allmänhet renons på visioner. Detta gäller lika väl för revolutionärer som för reformister. En jättegammal spaning är ju vänsterns "gnällighet". Vi har spenderat de senaste årtiondena på defensiven och blivit bra på att berätta vad vi vill försvara (välfärden, kollektivavtalen, ungdomshusen etcetera) eller vad vi vill bli av med (imperialistiska krig, kvinnomisshandel, massbilism etcetera). Offensiva förslag inskränker sig allt som oftast till nostalgiska visioner om att återställa folkhemmets kapitalism med mänskligt ansikte.

Sovjetblockets sammanbrott som hade kunnat skapa en visionär öppning, när pattställningen mellan det realsocialistiska och det kapitalistiska systemet plötsligt rasade samman, ledde i stället till att hela idén om en radikalt annorlunda framtid soppades bort från spelbrädet. Utopin, tanken att saker skulle kunna förhålla sig annorlunda, kriminaliserades med hänvisning till Auschwits, Gulag och Dödens fält. I stället för utopier så fick vi den liberala dystopin, antingen i form av Fukuyamas dammiga museum eller Huntingtons raskrig.

Slavoj Žižek sammanfattar den märkliga samtiden i dokumentärfilmen Žižek:
Thirty, forty years ago, we were still debating about what the future will be: communist, fascist, capitalist, whatever. Today, nobody even debates these issues. We all silently accept global capitalism is here to stay. On the other hand, we are obsessed with cosmic catastrophes: the whole life on earth disintegrating, because of some virus, because of an asteroid hitting the earth, and so on. So the paradox is, that it's much easier to imagine the end of all life on earth than a much more modest radical change in capitalism.
Det är i dag lättare, även för vänstern, att föreställa sig civilisationens död genom skenande global uppvärmning (eller zombieapokalyps) än att tro på ett liv efter kapitalismen.

Den svenska vänstern behöver många saker: dagstidningar, tankesmedjor, kämpande arbetarkollektiv, dörrknackare och det praktiska politiska partiet. Men vi har dessutom ett tryckande behov av stora berättelser.

Och vilken berättelse kan vara mer storslagen än den som Marx och Engels skisserade 1848:
När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.
I kommande inlägg ämnar jag behandla min uppfattning om hur detta efterrevolutionära samhälle skulle kunna se ut.
Jag vill se
själens händelser framkallade i ljuset
De små förskjutningarna
av det dystra perspektivet tydliggjorda
Det som förändrar oss höjt till skyarna
och fallande mot jorden likt efterlängtat regn

Jag vill höra
det lågmälda talet uppmärksammat
och omvandlat till berättelser
om att vi och några fler orkar gå vidare
från det förflutna till det närvarande

Och för att komma från det närvarande
till det kommande
har vi några som vi måste följa;
De som talar mot förtrycket
De som talar för växande
De som talar mot slaveri
De som talar för befrielse

Jag vill följa
det fagra talet om att den utlovade
socialismen är möjlig att genomföra.

- Siv Arb

måndag, oktober 19, 2009

Johan hotas av Diskrimineringsbyrån Uppsala

Er käre bloggare mottog i dag ett tämligen obehagligt brev från Diskrimineringsbyrån Uppsala angående ett inlägg som jag gjorde här på bloggen i januari 2008. Inlägget var ett av mina vanliga hatiska utfall mot religionsdumheten, denna gång med anledning av en notis i studentkårens tidning Ergo som behandlade en incident i en tentasal. Notisen finns fortfarande att läsa på nätet.

Brevet hotar med såväl Personuppgiftslagen som förtalsanmälan om jag inte tar bort inlägget och kommentarerna. Jag är inte helt säker på juridiken kring att återpublicera sådana uppgifter som redan finns i pressen och därmed kan anses vara allmänt kända. Under tiden som jag undersöker det juridiska läget så har jag redigerat om mitt inlägg så att varken namn eller religionstillhörighet kan utläsas. Dessa går dock fortfarande att läsa på Ergos hemsida. Jag har även tagit bort kommentarerna, då jag inte vill att någon annan än jag skall bli inblandad.

Diskrimineringsbyrån är en organisation (och alltså inte en myndighet) som jag tidigare haft en positiv uppfattning om. Jag undrar dock om organisationen verkligen skall agera muskler för att tysta ner enskilda debattörer och skribenter genom direkta hot. Rätten att vara sarkastisk, hatisk och föraktfull måste även den skyddas. Annars tvingas jag lägga ner denna blogg då jag skulle ha mycket lite att skriva om.

tisdag, september 01, 2009

Toknazism hela dan: CUF:s räkneexempel

Uppgift 95. Att bygga ett sinnesjukhus kostade 6 miljoner Riksmark. Hur många egnahem à 15 000 Riksmark hade man kunnat bygga i stället.
- Räkneexempel i nazistisk skolbok

Men de höga hyrorna beror inte bara på byggbolagens märkliga vurm för handdukstorkar och golvvärme. Dagens regelverk bidrar också till att lägenheter blir onödigt dyra. Till exempel måste alla nya bostäder byggas för att passa människor som är rullstolsburna. Särskilt för små lägenheter får detta olyckliga konsekvenser. Stora dörröppningar och stor toalett gör att toaletten kan ta upp en fjärdedel av lägenheten och att knappt någon vägg är stor nog att ställa en soffa mot. Normen driver dessutom upp storleken på lägenheterna, och varje kvadratmeter kostar över hundra kronor i månaden. Det är mycket pengar i en studentbudget.
- CUF:s ordförande Magnus Andersson

Ärligt talat Magnus, ge fan i att försöka ställa oss icke-rullstolsburna studenter mot rullstolsburna. Dra åt helvete.

Äsch, jag är för förbannad för att skriva något vettigt nu. Kjell Stjernholm uttrycker det oerhört bra:

Den instiftade vändcirkeln är 1,3 meter. Den lagstiftade anpassningen är på några få kvadratmeter - inte mer. Men viktigast är att den finns för att alla ska kunna bo, hälsa på, umgås, finnas i samma grupparbeten eller kanske bli kära i varandra - på lika villkor. Det märks att Magnus Andersson aldrig behövt kontrollera i förväg om han kan använda toaletten dit han ska. Om han över huvud taget är välkommen i nästa lokal, hos sin nya vän, på festen alla andra ska på. Och att hans idé om inkludering och valfrihet stannar vid att det finns toaletter för "dom där" i några lägenheter, så kan ju "dom där" hålla sig för sig själva.

måndag, juli 06, 2009

Ibland gillar jag KD

De senaste månaderna har den här bloggen kommit att präglas av mitt hat mot kristdemokraterna. Men tror eller ej, det finns faktiskt en sak som jag alltid har uppskattat hos kådisarna, och det är deras alkoholpolitik.

Göran Hägglund har helt rätt i att skatten på alkohol måste höjas. Alkoholkonsumtionen har sedan mitten av nittiotalet ökat med 25 procent (även om den under den senaste tiden minskat något). Superiet ligger på rena 1800-talsnivåerna. Inte sedan 1880-talet har svensken konsumerat så många volymprocent alkohol. Den här dramatiska ökningen kan inte enbart förklaras med förändrade kulturella mönster, där Sverige importerat det sydeuropeiska vardagsdrickandet och samtidigt behållit de nordiska fylleslagshelgerna.

Den bästa metoden för att minska alkoholkonsumtionen är att se till så alkoholen är dyr och svår att få tag på. Det är en solidarisk alkoholpolitik.

Men om vi skall kunna föra en aktiv alkohol- och folkhälsopolitik så måste vi själva kunna bestämma över hur mycket alkohol som varje person får föra in i landet. Under EU-valrörelsen talade nästan samtliga partier sig varma för att sänka införselkvoterna. Nu återstår att se huruvida de vågar agera utifrån det fina snacket. Om vi inte får gehör inom EU för sänkta kvoter så bör vi ensidigt strypa inflödet av alkoholen. Det handlar inte bara om att minska superiet, det handlar om vår rätt till nationellt självbestämmande.

torsdag, juni 18, 2009

KD <3 Hitler

Kristdemokraternas kärleksaffär med nazistisk och fascistisk ideologi har en lång historia. Kristen Demokratisk Samlings första partiprogram skrevs till exempel av Harald Ljungström som under andra världskriget var ordförande i nazistpartiet Sveriges Nationella Förbunds ungdomsförbund Nationell Ungdom.

Ljungström var en av flera övervintrade nazister som var med vid grundandet av KDS. Många kom från den fascistiska St Michaelsorden som bildats 1959 för att organisera kvinnoprästmotståndare. KDS:s förste pressekreterare Per Lennart Aae fick uteslutas sedan han delat ut flygblad som kallade Anne Franks dagbok för ett falsarium. Han dök sedemera upp som en av de ledande gestalterna i det tyska nazistpartiet NPD.

Att de ledande nazistentristerna rensades ur partiet på 1960-talet verkar inte ha gjort slut på Kådisarnas fascistiska tendenser. Jag har tidigare på bloggen kunnat rapportera om KD:s och Nationalsocialistisk Fronts gemensamma kultursyn och hur en aktiv kristdemokrat i Uppsala svingade loss på en medlem i Feministiskt Initiativ (vilket den lokale KD-ordföranden tyckte var riktigt humoristiskt).

I Norrbottens läns landstingsfullmäktige så valde kristdemokraten Karl-Göran Välivaara i går att hylla Adolf Hitler och hans motorvägsbyggen. En av Välivaaras andra förebilder för hur man kan investera sig ur ekonomiska kriser är Benito Mussolini som "såg till så att tågen gick i tid". Visserligen erkänner han att "vissa fick det sämre" under Hitler. Han nämner exempelvis judarna, som ju mördades i miljontals. Jag skulle även vilja tillägga alla oppositionella tyskar som dödades, alla människor som slaktades och torterades i de ockuperade länderna och även de slavarbetare som bland annat tvingades att arbeta på de motorvägsprojekt vilka Välivaara hyllar.

Nu verkar ju inte
Karl-Göran Välivaaraha så där jättebra koll på sin historia. I stället för att heroisera nazisternas führer så skulle han ju kunna se upp till kristdemokraten Konrad Adenauer som under sin tid som överborgmästare i Köln invigde den första delen av Autobahn redan 1932 och såg motorvägsbyggandet som ett sätt att motverka arbetslösheten.

Myten om Hitlers insats för Autobahnbyggandet är, precis som myten om Mussolinis hjältedåd för den italienska tågtrafiken, exempel på fascistisk propaganda som nu alltså förs vidare av en svensk kristdemokrat i landstingsfullmäktiges talarstol.

KD kan inte betraktas som ett normalt borgerligt demokratiskt parti. I själva verket är det en tummelplats för diverse kryptofascister och människor rekryterade från bisarra kristna sekter.

fredag, juni 05, 2009

Avdelning: Saker jag lärt mig av Wikipedia

Ines Uusmanns pappa hittade Bockstensmannen.

Död åt Tengil



Jag förstår att barnen i Gaza älskar Bröderna Lejonhjärta. Det gör jag också. För övrigt anser jag att den regim som berövar barn böcker måste förgöras.

Uppdatering: Såg att Gaza; Peace n' Freedom skrivit om exakt samma artikel under exakt samma titel. Blogginlägget fick mig att gråta:
Hammargrens text påminner mig om hur en väns 5-åriga dotter kommenterat attackerna mot Gaza i januari 2009. Fadern i familjen försökte förklara bilderna på nyheterna, hur Gazaborna stängts in under blockad, hur de ständigt angreps, deras hus förstördes och hur enda kontakten med omvärlden var via hemliga tunnlar. Dottern svarar omedelbart, 'precis som i Bröderna Lejonhjärta?'.
Så jävla enkel är den här konflikten. Så enkel att bara en femåring kan förstå den.

The Manchurian Candidate