And I would walk 500 miles

Det var tidig morgon när ett litet sällskap tappra själar bröt upp från sitt nattläger. Nu var tid att ge sig av, det visste de alla. Framför dem låg en lång och svår väg med många hinder och prövningar. Men deras tankarkretsade endast kring den kamp de försvurit sig till, kampen mot tyrannen.
Under färden skulle fler komma att ansluta sig till deras syskonskap. Men denna morgon när de stod där, med hemmet bakom sig och vägen framför sig, var de fem. Fem för de fem kamraterna i tyrannens fängelse.

Det skulle kunna ha varit en standardinledning på ett rollspelsäventyr eller en fantsyroman men söndagen den 23 juli blev det min verklighet. Då lämnade jag och fyra kamrater Nyköping till fots. Jag, en fullständigt otränad bokmal, skulle fotvandra hela vägen till Stockholm.

Vår marsch var en protestaktion mot att fem kubaner sedan 1998 hålls som politiska fångar i USA. Förra året hungerstrejkade jag och fyra kamrater tio dagar för de Fem och i år skulle vi alltså gå tio mil för de Fem.

Den första dagen gick vi nära två mil och övernattade vid en sjö. Som tur var behövde vi inte själva släpa med oss tält och packning under dagarna, då två underbara kamrater från Eskilstuna tagit på sig att köra runt och lämna eller hämta våra saker. Hade inte de varit beredda att tillbringa större delen av en vecka med att köra runt i hela Sörmland så hade vi inte kunnat genomföra marschen, det är då ett som är säkert.

Nästa dag fortsatte vi till Vagnhärad där vi sov invid ett litet vattenfall. Klockan kvart i fem på morgonen tyckte några av traktens ynglingar att det var en god idé att gasa runt våra tält på en moped och stå på en bro och skrika åt oss. I tre kvart! Man får beundra energin hos Sveriges ungdom.

Den tredje dagen på väg mellan Vagnhärad och Järna kom i alla fall för mig att bli den mest helvetiska av dem alla. Solen brände skoningslöst, men med hjälp av mina kamrater tog jag mig vidare och vi anlände tillslut till Järna där vi hälsades med kall soppa och ännu kallare duschar. Underbart! I Järna fick vi tillfälle att tala till ett stort ungdomsmöte med ca 60 deltagare. Jag tycker personligen att det var ett lyckat föredrag med intresserade deltagare. Extra roligt var att Kubas ambassadör dök upp för att hälsa på oss vandrare och fick tillfälle att byta några ord med ungdomarna.

Vår färd fortsatte, först till Södertälje och sedan vidare mot Stockholm. Under vår färd anslöt sig fler kamrater. Totalt gick 17 personer med någon del av sträckan. Och så när vi slutligen marscherade in i centrala Stockholm, fredagen den 28:e, var vi 14. Med skallande slagord, smattrande Kubaflaggor och vår vackra banderoll som vi burit med oss hela vägen tågade vi in på Sergels Torg. Där möttes vi av jubel från de kamrater som redan samlats där för att fira minnet av angreppet på Moncadakasernen som blev den tändande gnistan för den kubanska revolutionen.



Såhär lycklig var jag när vi slutligen nådde vårt mål.

Under en gigantisk antiimperialistisk banderoll höll jag ett tal som representant för de marscherande och nationellt ansvarig för kampanjen Frige de Fem. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett ord av talet som jag höll rakt ur hjärtat efter att först ha gått 2,3 mil. Men min viktigaste slutsats var att även om vår marsch nått sitt slut så fortsätter vår kamp till dess att våra fem kamrater är befriade.

Vid mötet antog vi även en resolution på förslag av Eva Björklund:

Stöd Kuba mot USAs ekonomiska krigföring och återkoloniseringsplaner

Sedan mer än 45 år bedriver USA ekonomisk krigföring mot Kuba i strid mot internationell lag och mot all mänsklig hänsyn och rimlighet. USA härbärgerar och tillåter också terroristaktioner mot Kuba från sitt territorium och fängslar de som avslöjar dem. USA har öppet lagt fram en detaljerad plan för att återkolonisera Kuba och beröva det kubanska folket alla deras enastående sociala landvinningar och deras förmåga att bidra till övriga Latinamerikas utveckling. Till detta har USA också en hemlig plan, antagligen innehållande den statsterrorism och de militära angrepp som präglar USA-regimens regimskiften i andra länder. Detta är uppenbara och skändliga brott som en supermakt begår mot en liten fattig nation som i växande utsträckning utgör ett hopp för världens fattiga folkflertal i kampen för en människovärdig tillvaro. Ett uttryck för den fattiga omvärldens stöd är dels de omröstningar i FNs generalförsamling som varje år, med förkrossande majoriteter, kräver att USA ska upphöra med sin brottsliga blockad, dels att över 130 nationer röstade för Kuba som företrädare i FNs nya råd för mänskliga rättigheter, trots USAs hot- och utpressning.

Trots detta inriktar sig Sverige och EU, med högstämt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, på gemensam politik och överenskommelser med brottslingen för hans syften, i stället för att stödja brottsoffret.

Vi kräver att Sveriges regering arbetar för att EU ska stödja det folk vars mest grundläggande mänskliga rättigheter kränks av supermaktens blockad och

* sluta samarbetsavtal med Kuba som med alla andra länder i Latinamerika och Karibien, utan krav på systemskifte

* ge ekonomiskt och politiskt stöd till Kubas internationella bistånd inom sjukvård och alfabetisering i stället för till USAs femtekolonnare på Kuba

* fullfölja sin anmälan till WTO mot Helms-Burton lagens extraterritoriella karaktär och främja handel och samarbete med Kuba

* kräva att USA lägger alla planer på återkolonisering på hyllan, befriar fångarna och återlämnar Guantanamo till Kuba samt friger de fem kubanska, politiska fångarna i USA.

Jag är oerhört stolt över mig själv för att ha fullföljt marschen, mot alla odds. Samtidigt vet jag att kampen är långt från över. Kampen för de Fem. Kampen för att försvara Kuba. Kampen för världsrevolutionen.

Ständigt framåt mot seger!