Skyddsavdelning?

"Om polisen inte kan stoppa detta måste vi bilda en egen vaktgrupp för att skydda våra budskap och valstugor, säger Andreas Sturesson, ordförande för kristdemokraterna i Stockholm."

Guds vilja och den mänskliga naturen

Jag skrev ett svar på en insändare författad av en intellektuellt efterbliven jak som på något sätt lyckats formulera ett hopkop av tretioåriga kriget, neomalthusianism och "den mänskliga naturen".

”Världen är orättvis och det kan ingen ändra på ty sådan är Guds vilja” predikade prästen på 1600-talet. ”Världen är orättvis och det kan ingen ändra på ty sådan är den mänskliga naturen” predikar Antti Farisénius på Ordet Fritt (SN 19/8). Båda har en helig skrift att stödja sig mot, i Farisénius fall är det ekologen Garret Hardins som är profet.

Hardins ”livbåtsetik” bygger på en metafor där de rika länderna liknas vid livbåtar med begränsad plats och de fattiga länderna är drunknande i havet runt omkring. Hardin argumenterar för att vi varken kan eller bör försöka rädda fattiga människor utan i stället låta svält och sjukdomar hålla populationen nere för att inte riskera överbefolkning.

Denna metafor är inte bara djupt cynisk den är också intellektuellt undermålig. Den utgår från att svält och fattigdom beror på att det finns för lite resurser och för många (fattiga icke-vita) människor. Detta stämmer inte, fattigdomen skapas av det orättvisa ekonomiska systemet. De fattiga folken drunknar inte för att deras länder saknar resurser, utan för att deras resurser sugs ut av imperialisterna. Tänk om vi kunde använda de över 781 miljarder dollar som världen årligen lägger på krigsindustrin till att på allvar börja utrota fattigdomen (781 miljarder dollar är mer än de totala inkomsterna för jordens fattigaste 45 %).

De socialistiska revolutionerna i Ryssland och Kina utgjorde enorma framsteg för mänskligheten. De var folkliga uppror sprungna ur kampen för bröd, fred och oberoende. Samtidigt kunde dessa perifera socialistiska stater aldrig överleva utan en revolution i de industrialiserade väst, något Lenin var mycket klar över. Men arbetarnas kamp i väst förråddes av de reformistiska partierna eller dränktes i våld och fascism.

Revolutionerna i öst stagnerade och ruttnade inifrån. Demokrati och arbetarmakt kvästes och ersattes med partidiktatur. En ny borgarklass växte fram och till slut rasade de sista socialistiska kulisserna. Detta historiska faktum säger dock ingenting om socialismens framtida möjligheter.

Krämarna må gnugga sina händer och hånle över de realsocialistiska ländernas sammanbrott, bakom deras ryggar växer ständigt motståndet. Antti Farisénius och Garret Hardin tillhör 1600-talet och framtiden tillhör endast socialismen.

P.S Antti, att uttala sig om den mänskliga naturen utan att inse att denna formas i ett socialt sammanhang är ungefär på samma intellektuella nivå som att uttala sig om Guds vilja.

Släpp fångarne loss

Detta är ta mig fan det gulligaste jag läst. Kanske något att tänka på när kraven på hårdare tag och superfängelser duggar tätt.


Det är ännu oklart om de intagna använde sig av ett recept, eller om de spånat fram kladdkakan på egen hand.

Mannen på bilden har bara en del med texten att göra.

Oh Captain! My Captain!

Ledaren för den kubanska revolutionen är nu inne på sitt åttionde år. Åldern börjar ta ut sin rätt och Fidel vilar just nu upp sig från en operation. Under tiden har har uppgifterna som president för den kubanska republiken, generalsekreterar för Kubas Kommunistiska Parti och överbefälhavare för de väpnade revolutionära styrkorna övergått till Raúl Castro.

Så snart vi fick kännedom om Fidels sjukdom antog Svensk-Kubanska Föreningens nationella styrelse följande uttalande:

Till Fidel Castro, ledare av den kubanska revolutionen,
revolutionen som ger hopp och inspiration för miljoner
Svensk-Kubanska Föreningens medlemmar och alla Kubas vänner vill från djupet av våra hjärtan önska dig en framgångsrik operation och återhämtande vila därefter.
Vi gläds åt alla framgångar på Kuba, i Venezuela, Bolivia, Argentina och andra delar av Latinamerika och världen där inspirationen och erfarenheterna från Kuba och samarbetet med Kubas folk varit och är så viktiga. Samtidigt protesterar vi mot USA-imperialismens och dess medbrottslingars blodiga politik i Libanon, Palestina, Irak och Afghanistan.
Vi fördömer Bushregimens ständiga hot och brottsliga aggressioner mot det kubanska folket och dess suveränitet. Bushplanen för Kubas återkolonisering är ännu ett flagrant brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten, och dess hemliga del en förtäckt krigsförklaring. Vi fördömer de krafter här i vårt eget land och Europa som i hopp om del i bytet från Washingtons våldspolitik ger ryggradslöst stöd till Bush. Folken i världen kräver en annan och bättre värld!

Leve det kubanska folkets försvar av landets självständighet!
Solidaritet med Kubas folk!
Solidaritet med alla kämpande folk i Venezuela, Bolivia, Mexiko, i hela världen!
Leve Kuba!
¡Viva Fidel!

Om Fidel kan man säga mycket. Det gör t ex Ali Esbati här.

Liberalerna och borgarmedia är naturligtvis mindre nyanserade och tävlar i stället om vem som kan gala sig hesast när de stämmer in i kacklandet från Miami och Washington. Kanske lyckas våra svenska kopior kackla ännu högre än orginalen. I svenska media har Fidel konsekvent försetts med titeln "diktator" medan en undersökning av artiklar och tv-inslag i New York Times, Reuters, Washington Post, Wall Street Journal, Miami Herald, IPS, Business Week, CNN, BBC, Channel 4, The Christian Science Monitor, Chicago Tribune, Houston Chronicle, The Guardian, AFP visar att endast en källa (Wall Street Journal) kallar Fidel Castro för diktator. T o m exilkubanernas huvudorgan The Miami Herald nöjer sig med att hänvisa till Fidel som Kubas president.

Ute i världen (d v s den värld som existerar utanför de svenska liberalernas huvuden) kan det dock låta anorlunda. Venezuelas president Hugo Chávez kommenterade Castros sjukdom med orden:

Nyheter av detta slag är oroande. Vi hoppas med alla våra hjärtan att Fidel Castro återhämtar sig så snart som möjligt, så att han alltid kan vara bland oss. Leve Fidel Castro!

Evo Morales i Bolivia sade i ett brev till Fidel:

Vi är säkra på att du kommer att övervinna denna hårda prövning med samma styrka som du har visat under hela ditt exemplariska liv, och att du kommer att vara tillbaka i de antiimperialistiska skyttegravarna.

Själv nöjer jag mig med att citera José Marti:

Det måste finnas i välden en viss kvantitet värdighet liksom det måste finnas en viss kvantitet ljus. När det finns många människor utan värdighet, finns det alltid andra som i sig bär många människors värdighet. Det är dessa som med en fruktansvärd kraft gör uppror mot dem som berövar folken deras frihet, vilket är att beröva människorna deras värdighet. I dessa människor ryms tusentals människor, ett helt folk, hela den mänskliga värdigheten.

Grattis på födelsedagen Comandante!

Atlantadomstol förvägrar de Fem ny rättegång

Med röstsiffrorna tio mot två upphävde appellationsdomstolen i Atlanta det beslut som tre domare från samma instans fattat ett år tidigare. Denna dom som kom den 9 augusti 2005 innebar att de fem kubanska anti-terroristerna Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Henández, Ramon Labañino och René Gonzalez fick sina domar från 2001 annullerade.

Beslutet från de 12 domare som efter åklagarsidans överklagan granskat fallet innebär att man slår fast domarna i Miamirättegången 2001 och förvägrar de Fem en ny rättegång.

Hälften av domslutets120 sidor ägnas åt argumentation från majoriteten som var mot en ny rättegång och den andra halvan upptas av de två domare (båda från den tremannakommitté som 2005 upphävde Miamidomarna).

Domarna sänder tillbaks frågorna om konspiration för att begå mord, konspiration till spionage och den hårt kritiserade användningen av Classified Information Procedure Act för att undanhålla försvarssidan information till appellationsdomstolens tremannakommitté.

And I would walk 500 miles

Det var tidig morgon när ett litet sällskap tappra själar bröt upp från sitt nattläger. Nu var tid att ge sig av, det visste de alla. Framför dem låg en lång och svår väg med många hinder och prövningar. Men deras tankarkretsade endast kring den kamp de försvurit sig till, kampen mot tyrannen.
Under färden skulle fler komma att ansluta sig till deras syskonskap. Men denna morgon när de stod där, med hemmet bakom sig och vägen framför sig, var de fem. Fem för de fem kamraterna i tyrannens fängelse.

Det skulle kunna ha varit en standardinledning på ett rollspelsäventyr eller en fantsyroman men söndagen den 23 juli blev det min verklighet. Då lämnade jag och fyra kamrater Nyköping till fots. Jag, en fullständigt otränad bokmal, skulle fotvandra hela vägen till Stockholm.

Vår marsch var en protestaktion mot att fem kubaner sedan 1998 hålls som politiska fångar i USA. Förra året hungerstrejkade jag och fyra kamrater tio dagar för de Fem och i år skulle vi alltså gå tio mil för de Fem.

Den första dagen gick vi nära två mil och övernattade vid en sjö. Som tur var behövde vi inte själva släpa med oss tält och packning under dagarna, då två underbara kamrater från Eskilstuna tagit på sig att köra runt och lämna eller hämta våra saker. Hade inte de varit beredda att tillbringa större delen av en vecka med att köra runt i hela Sörmland så hade vi inte kunnat genomföra marschen, det är då ett som är säkert.

Nästa dag fortsatte vi till Vagnhärad där vi sov invid ett litet vattenfall. Klockan kvart i fem på morgonen tyckte några av traktens ynglingar att det var en god idé att gasa runt våra tält på en moped och stå på en bro och skrika åt oss. I tre kvart! Man får beundra energin hos Sveriges ungdom.

Den tredje dagen på väg mellan Vagnhärad och Järna kom i alla fall för mig att bli den mest helvetiska av dem alla. Solen brände skoningslöst, men med hjälp av mina kamrater tog jag mig vidare och vi anlände tillslut till Järna där vi hälsades med kall soppa och ännu kallare duschar. Underbart! I Järna fick vi tillfälle att tala till ett stort ungdomsmöte med ca 60 deltagare. Jag tycker personligen att det var ett lyckat föredrag med intresserade deltagare. Extra roligt var att Kubas ambassadör dök upp för att hälsa på oss vandrare och fick tillfälle att byta några ord med ungdomarna.

Vår färd fortsatte, först till Södertälje och sedan vidare mot Stockholm. Under vår färd anslöt sig fler kamrater. Totalt gick 17 personer med någon del av sträckan. Och så när vi slutligen marscherade in i centrala Stockholm, fredagen den 28:e, var vi 14. Med skallande slagord, smattrande Kubaflaggor och vår vackra banderoll som vi burit med oss hela vägen tågade vi in på Sergels Torg. Där möttes vi av jubel från de kamrater som redan samlats där för att fira minnet av angreppet på Moncadakasernen som blev den tändande gnistan för den kubanska revolutionen.



Såhär lycklig var jag när vi slutligen nådde vårt mål.

Under en gigantisk antiimperialistisk banderoll höll jag ett tal som representant för de marscherande och nationellt ansvarig för kampanjen Frige de Fem. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett ord av talet som jag höll rakt ur hjärtat efter att först ha gått 2,3 mil. Men min viktigaste slutsats var att även om vår marsch nått sitt slut så fortsätter vår kamp till dess att våra fem kamrater är befriade.

Vid mötet antog vi även en resolution på förslag av Eva Björklund:

Stöd Kuba mot USAs ekonomiska krigföring och återkoloniseringsplaner

Sedan mer än 45 år bedriver USA ekonomisk krigföring mot Kuba i strid mot internationell lag och mot all mänsklig hänsyn och rimlighet. USA härbärgerar och tillåter också terroristaktioner mot Kuba från sitt territorium och fängslar de som avslöjar dem. USA har öppet lagt fram en detaljerad plan för att återkolonisera Kuba och beröva det kubanska folket alla deras enastående sociala landvinningar och deras förmåga att bidra till övriga Latinamerikas utveckling. Till detta har USA också en hemlig plan, antagligen innehållande den statsterrorism och de militära angrepp som präglar USA-regimens regimskiften i andra länder. Detta är uppenbara och skändliga brott som en supermakt begår mot en liten fattig nation som i växande utsträckning utgör ett hopp för världens fattiga folkflertal i kampen för en människovärdig tillvaro. Ett uttryck för den fattiga omvärldens stöd är dels de omröstningar i FNs generalförsamling som varje år, med förkrossande majoriteter, kräver att USA ska upphöra med sin brottsliga blockad, dels att över 130 nationer röstade för Kuba som företrädare i FNs nya råd för mänskliga rättigheter, trots USAs hot- och utpressning.

Trots detta inriktar sig Sverige och EU, med högstämt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, på gemensam politik och överenskommelser med brottslingen för hans syften, i stället för att stödja brottsoffret.

Vi kräver att Sveriges regering arbetar för att EU ska stödja det folk vars mest grundläggande mänskliga rättigheter kränks av supermaktens blockad och

* sluta samarbetsavtal med Kuba som med alla andra länder i Latinamerika och Karibien, utan krav på systemskifte

* ge ekonomiskt och politiskt stöd till Kubas internationella bistånd inom sjukvård och alfabetisering i stället för till USAs femtekolonnare på Kuba

* fullfölja sin anmälan till WTO mot Helms-Burton lagens extraterritoriella karaktär och främja handel och samarbete med Kuba

* kräva att USA lägger alla planer på återkolonisering på hyllan, befriar fångarna och återlämnar Guantanamo till Kuba samt friger de fem kubanska, politiska fångarna i USA.

Jag är oerhört stolt över mig själv för att ha fullföljt marschen, mot alla odds. Samtidigt vet jag att kampen är långt från över. Kampen för de Fem. Kampen för att försvara Kuba. Kampen för världsrevolutionen.

Ständigt framåt mot seger!