Kamrater!
Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. Sedan den dag då vi lämnade mänsklighetens långa urkommunistiska förhistoria och ersatte jakten och samlandet med jordbruk så har människan kunnat framställa mer än vad som krävs för de producerandes direkta överlevnad – vi har kunnat skapa ett mervärde.
Och sedan den dagen då någon först reste ett stängsel kring en bit åkermark och sade: ”detta är mitt” så har det förekommit konflikter kring hur detta mervärde ska användas. Så föddes klasskampen – kampen om mervärdet. Stammen och familjegruppens jämlikhet ersattes av hierarkier där vissa brukade jorden, ägnade sig åt handens och hjärnans produktiva arbete medan resultatet av deras möda beslagtogs av hövdingar och prästerskap.
Århundraden passerade, produktionssätt avlöste varandra, det som förenade dem alla var klassindelning och utsugning. Slavar stod mot slavägare, livegna stod mot feodalherrar – klasskampen var den samma.
Denna kamp fortsätter ännu denna dag. I dag står huvudkonflikten i världen mellan det stora folkflertalet som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva – detta är arbetarklassen, proletärerna, och den lilla grupp som äger och kontrollerar produktionsmedlen: fabrikerna, maskinerna, företagen, naturresurserna och som lever som parasiter på arbetarklassen – detta är borgarklassen, kapitalisterna.
Jag är övertygad om att denna grundläggande materialistiska förståelse av historien är nödvändig för att kunna analysera vår samtid – inte minst när det gäller att uttolka den borgerliga regeringens politik. Vi har nämligen i dag, kamrater, en av de mest klassmedvetna regeringarna på mycket länge, en regering med en tydlig klasskampspolitik och det är borgarklassens kamp mot arbetarna den företräder.
1900-talets historia kan på många sätt beskrivas som historien om arbetarklassens framgångar. Revolutionerna i Ryssland och Tyskland, folkfronterna i Spanien och Frankrike, segern över fascismen, kolonialismens blodiga nederlag på Afrikas och Indokinas slagfält, demokratins utbredning, skapandet utav det svenska folkhemmet.
Men under 1900-talets sista två årtionden hände någonting, någonting förändrades. Kapitalisterna började flytta fram sina positioner i klasskampen på arbetarnas bekostnad. I Sverige bröt kapitalisterna det historiska stilleståndsavtal som sedan 30-talet låtit oss använda stora delar av det samhälleligt skapade mervärdet till att bygga upp en välfärdsstat. Desperat försökte arbetarklassens fackliga och politiska organisationer hålla fast vid ett samarbetsavtal som motparten redan brutit. Den ”kapitalism med ett mänskligt ansikte” som skapats i Sverige genom arbetarrörelsens historiska segrar håller i dag allt mer på att ersättas av den nakna råa klasskampen.
Ta bara borgarregeringens förslag om att försämra a-kassan, jag behöver väl inte tala om för någon här att man inte skapar fler jobb genom att göra det värre för de som inte har något. Målet är naturligtvis istället att människor ska tvingas till att ta jobb med lägre löner och sämre villkor. Med andra ord, att kapitalister ska kunna suga ut en större mängd mervärde.
Eller se på angreppen som riktas mot fackföreningsrörelsen, där helt normala fackliga åtgärder beskrivs som maffiametoder och rätten att kämpa för kollektivavtal ifrågasätts. Här måste vi inse att borgarklassens offensiv inte enbart drivs framåt av grotthögern, batongliberalerna, bäverfolket och de hallelujakristna i regeringen.
Till våra fiender måste vi också räkna de nyliberala tankesmedjorna, de borgerliga tidningarna och deras ledarsidor samt naturligtvis klassfiendens främsta organisation – Svenskt Näringsliv, dessa ”hatets och illviljans kolportörer” för att citera Olof Palme.
Vi har i dag en regering som vill riva ner alla framsteg arbetarrörelsen gjorde under 1900-talet. Lösdriverilagarna ska återinföras. AK-arbetena ska återinföras för unga arbetslösa. Kadaverdisciplinen ska återinföras i skolan. Pigsamhället ska återinföras, med en reform som explicit tar upp skoputsning som en form av ”hushållsnära tjänst”. Och slutligen ska kvinnorna åter införas i hemmet med hjälp av vårdnadsbidrag.
Men kamrater förtvivla inte!
Efter Berlinmurens fall utropade en segerrusig borgerlighet historiens slut, socialismens död och den nyliberala kapitalismens slutliga seger. Men knappt hade den sista champagneflaskan korkats upp innan det återigen hade börjat dåna uti rättens krater. På nyårsdagen 1994 reste sig de fattiga indianerna i Chiapas, Mexico under ledning av Zapatistgerillan och Subcomandante Marcos till kamp mot nyliberalism och kapitalism. Om de kan, om de allra mest utblottade och förtyckta kan räta på ryggarna och kräva sin rätt, nog kan då vi resa motstånd mot regeringens högerpolitik.
Kamrater, om vi väljer att ta del i den kampen så står vi aldrig ensamma. Vi är bara den sista länkarna i en kedja. Med oss står trälarna som bröt sina fjättrar, med oss står bönderna som brände fogdeborgarna, med oss står de arbetare som en gång slöt sig samman och kämpade för demokrati, värdighet och rättvisa.
I dag är också en dag för att minnas de kamrater som offrat sina liv. Vi minns de fem mördade i Ådalen 1931. Varje gång borgarna skriker sig hesa över våra fackliga rättigheter så minns vi dem som vann dem åt oss. Vi minns de 164 svenskar som stupade när de stred i de Internationella Brigaderna för Spaniens demokrati. Vi minns också deras maning till oss. De sista orden från Erik Bergström, fallen i Ådalen, var: ”Fortsätt kampen till seger”. Olle Meurling, den förste svensk som föll i strid mot Francos fascister, skrev i det sista brevet hem: ”Håll den röda lågan brinnande”. Kamrater, vi hedrar deras minne bäst genom att fortsätta deras kamp.
Och i dag, på första maj, så har vi miljoner kamrater över hela världen som står skuldra vid skuldra med oss, vi står aldrig ensamma. Med oss står fackföreningskämpen i Egypten som organiserar sina arbetskamrater. Med oss står den fattiga kvinnan i Venezuelas som lär sina grannar att läsa. Med oss står studenten i USA som slåss för ett slut på krig. Med oss står bonden i Brasilien som ockuperar storgodsägarens jord. Och med oss i dag står varje ung irakier som griper Kalasjnikovkarbinen för att befria sitt land från ockupationen.
Deras kamp är vår kamp, de kämpar också för oss. För de slåss ju alla mot vår gemensamma fiende, den imperialistiska kapitalismen.
Ner med kapitalismen!Ner med imperialismen!Ner med regeringen!Himlen åt prästerna, helvetet åt kapitalisterna och jorden åt proletärerna!Leve socialismen! Leve Första Maj!
