Burma koloniserades utav Storbritannien i omgångar mellan 1824 och 1885. Britterna härskade genom att spela ut olika etniska grupper mot varandra. Under 20- och 30-talet uppstod en antikolonial rörelse bland arbetare, bönder och studenter. Det fanns en rörelse bland landets intellektuella som kopplade samman marxistiska och buddhistiska idéer. 1930 reste sig bönderna i södra landsändan i ett omfattande uppror. 1938 bröt en generalstrejk ut mot det brittiska styret.
1942 invaderades landet utav Japan. Delar av självständighetsrörelsen ställde sig på japanernas sida i hopp om att på så sätt vinna nationellt oberoende. Andra grupper, såsom Burmas Kommunistiska Parti, vilket hade grundats 1939, kämpade mot all utländsk överhöghet. Vissa minoritetsgrupper, t ex Karen-, Kachin- and Chinfolket slogs på britternas sida, något som har bidragit till ett långvarigt arv av etniska motsättningar och misstänksamhet. 1944 organiserade Kommunistpartiet och andra nationalistiska grupper Anti-Fascist People's Freedom League, en väpnad anti-japansk front. I samarbete med britterna kunde AFPLO våren 1945 befria Burma från Japans ockupation.
AFPLO fortsatte dock sin kamp, denna gång för självständighet från britterna. 1946 ledde kommunisterna den största generalstrejken i Burmas historia med krav om självständighet. Den hösten tillät britterna att man organiserade en burmesisk regering under ledning utav general Aung San, en nationalistisk officer som varit en utav kommunistpartiets grundare, utsetts till krigsminister i den japanska marionettstaten men sedan lett den nationella befrielsearmén. 1947 förhandlade regeringen fram fullständig självständighet från Storbritannien. I juli samma år sköts Aung San och sex andra regeringsmedlemmar till döds på order utav högerkrafter inom landet, det ryktas fortfarande att britterna var involverade i mordet. Frigörelseprocessen fortlöpte dock och den 4 januari 1948 blev Burma självständigt.
Samtidigt organiserade kommunisterna, som blivit uteslutna ur AFPLO, Burmas arbetare och bönder och ledde flera stora strejker. BKP hade blivit det största oppositionspartiet i parlamentet och den kommunistiska bondeorganisationen hade över en miljon medlem ar. Man började förbereda den väpnade revolutionen.
1948 utbröt inbördeskrig mellan regeringen och Kommunistpartiet. Delar utav armén ställde sig på kommunisternas sida. Dessutom exploderade de etniska spänningarna mellan framför allt burmeser och karenfolket i väpnade konflikter.
1962 använde den militäre överbefälhavaren Ne Win inbördeskriget som argument för att ta makten i en miltärkupp och införde en stenhård diktatur. Burmas Socialistiska Programparti, som juntan kallade sig, införde den så kallade "Burmesiska vägen till socialism", ett program som hade betydligt starkare kopplingar till Mussolinis fascism än till marxismen. De etniska minoriteterna och Burmas Kommunistiska Parti (som fick stöd utav Kina) fortsatte gerillakriget mot diktaturen.
Landet stängde sina gränser, den centraliserade kommandoekonomin föll samman och härskarna plundrade landet på sina tillgångar. Armén blev samhällets absolut viktigast institution och styrde inte enbart politiken utan även ekonomin.
1987 bytte Burma helt plötsligt valuta. We Nin beslutade att den nya valutan skulle vara baserad på hans numerologiska lyckotal nio. Medborgarnas besparingar blev helt plötsligt värdelösa. Detta var antagligen inte enbart ett uttryck för regimens vidskepelse utan även ett försök att komma åt den privata handel som förekomma i landet. Missnöjet spred sig, i Rangoon utbröt studentkravaller.
I mars 1988 slog polisen ner studentprotester med stor grymhet. Demonstranter drevs ut i Inyasjön i Rangoon för att drunkna. Protesterna fortsatte och andra grupper anslöt sig. Regimen svarade med våld och massarresteringar. Den 8 augusti 1988 (8888) hölls enorma demonstrationer och en generalstrejk i hela landet. Även det underjordiska kommunistpartiet deltog i upproret. Ledare för demokratirörelsen blev Aung San Suu Kyi, dotter till frihetshjälten Aung San. Regimen tvingades utlova fria demokratiska val.
I oktober inträffade en ny militärkupp, undantagstillstånd infördes och en junta med namnet SLORC (State Law and Order Restoration Council) tog över makten. SLORC försökte till att börja med ställa sig in hos folket och dämpa protesterna t ex genom att dela ut mat. De började också förändra landets centraliserade ekonomi i en nyliberal riktning. Samtidigt organiserade sig demokratirörelsen i National League for Democracy under ledning av Aung San Suu Kyi. Den 20 juli 1989 placerades hon dock i husarrest i Rangoon.
1990 tvingades dock militärjuntan att genomföra det val som den föregående regimen utlovat. National League for Democracy vann en enorm seger och fick 82 procent (till och med i områden som dominerades utav militärfamiljer fick NLD en majoritet). SLORC ignorerade då valresultatet och förklarade att en ny konstitution måste skapas innan militärjuntan kunde lämna över makten, vilket alltså inte har skett på 16 år. Aung San Suu Kyi sitter frotfarande i husarrest.
Under 1990- och 2000-talet har SLORC-regimen (som 1997 bytte namn till State Peace and Development Council) öppnat upp Burma för de transnationella bolagens intressen. Oljebolag, framför allt franska Total, har intressen i landet, det har även t ex textilföretag. Infrastruktur såsom järnvägar eller pipelinen från Thailand som ska underlätta den kapitalistiska plundringen byggs upp utav politiska fångar som utgör slavarbetskraft. Burma har också, med juntans goda minne, blivit ett centrum i den internationella droghandeln.
Under de senaste veckorna har vi sett hur demokratikampen i Burma har intensifierats. Kampen leds utav unga buddistiska munkar och nunnor. Munkarna är vördade av hela folket och regimen kan inte så lätt slå ner på deras möten och demonstrationer som andra. Munkarna tillhör dessutom oftast de mest välbildade i samhället, samtidigt som de kommer från olika samhällsklasser (munkväsendet är ofta den enda chansen för Burmas fattiga att få en utbildning). Även andra grupper har anslutit sig till munkarnas protester, och de har upprättat kontakter med NLD.
Omvärlden ökar nu trycket mot den burmesiska regimen och sätter sitt hopp till Aung San Suu Kyi. Även de imperialistiska länderna vänder sig mot militärjuntan. Man har nämligen lyckats få NLD att omfamna ett nyliberalt ekonomiskt program. Detta till trots bör vi medvetna marxister naturligtvis stödja det burmesiska folkets kamp. Först när storbolagens lakejer störtats kan Burmas folk bygga sin egen framtid, en framtid som bör bygga på nationellt oberoende och socialism snarare än beroende av de transnationella bolagen och de imperialistiska staterna.
Naturligtvis kommer jag att bära rött i dag (inte minst för att min röda skjorta är förbannat stilig).
Läs mer på Ung Vänster-bloggen, hos Hans Linde, hos John Pilger, på Lenin's Tomb och i Socialist Worker.
fredag, september 28, 2007
Internet mot Alliansen
Om man, som jag, hängt större delen av sitt liv på the Internets och känner alla Internet-memer utan och innan så är den här filmen hysteriskt rolig. Via Oppositionen.se.
Politisk strejk
Enligt Dagens Arbete så antog IF Metall Södra Västerbotten på sitt representantskapsmöte i onsdags ett uttalande som uppmanar förbundet att gå ut i politisk strejk mot borgarnas försämringar utav sjukförsäkringen.
Det verkar som att klubbarna på SSAB i Borlänge och Luleå är positiva (ingen rapport om hur kamraterna där hemma i Oxelösund ställer sig). Harry Rantakyrö, ordföranden för Kirunas gruvarbetare, säger att man redan kräver strejk. Rantakyrö som var den talare vid 18 september-demonstrationen mot regeringen som drog ner absolut mest applåder, särskilt när han sände ett budskap till regeringen om att vi absolut inte kräver att de ska klara sig amndatperioden ut, de har fixat ett år vid makten, det räcker gott och väl.
En politisk strejk mot regeringen skulle vara det bästa som kan hända. Vi kanske inte kan räkna med att lyckas störta borgarna innan nästa val (även om det ska vara vårat höga och ädla mål - och "Ropen skalla, regeringen ska falla!" är ett vackert slagord). Men, i vilken utsträckning borgarna lyckas genomföra sin klasskampspolitik är beroende av hur nervösa de är. Och en omfattande politisk strejk skulle göra dem jävlig nervösa.
Alla vi som utsätts för borgarnas attacker måste ägna de närmaste tre åren åt att bråka, sabotera och underminera.
Det verkar som att klubbarna på SSAB i Borlänge och Luleå är positiva (ingen rapport om hur kamraterna där hemma i Oxelösund ställer sig). Harry Rantakyrö, ordföranden för Kirunas gruvarbetare, säger att man redan kräver strejk. Rantakyrö som var den talare vid 18 september-demonstrationen mot regeringen som drog ner absolut mest applåder, särskilt när han sände ett budskap till regeringen om att vi absolut inte kräver att de ska klara sig amndatperioden ut, de har fixat ett år vid makten, det räcker gott och väl.
En politisk strejk mot regeringen skulle vara det bästa som kan hända. Vi kanske inte kan räkna med att lyckas störta borgarna innan nästa val (även om det ska vara vårat höga och ädla mål - och "Ropen skalla, regeringen ska falla!" är ett vackert slagord). Men, i vilken utsträckning borgarna lyckas genomföra sin klasskampspolitik är beroende av hur nervösa de är. Och en omfattande politisk strejk skulle göra dem jävlig nervösa.
Alla vi som utsätts för borgarnas attacker måste ägna de närmaste tre åren åt att bråka, sabotera och underminera.
Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt. Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig. Fienden får aldrig lämnas ifred utan skall ständigt oroas genom överfall mot staber, fordonskolonner, förläggningar, förråd m.m. Varje meddelande om att mobiliseringen och motståndet skall avbrytas är falskt.
söndag, september 23, 2007
Det finns bara hat i honom
"Det finns bara hat i honom" sa en orolig tant från miljöpartiet om mig (bakom min rygg). Det var efter att mitt tal på en demonstration när USA skjutit skolbarnen på Fallujas gator och tagit ifrån fångarna i Abu Ghraib deras status som mänskliga varelser. Jag minns inte ens vad jag sa, men antagligen spydde jag väl ur mig lavaströmmar av förbannelser över Bush, Blair och hela den imperialistiska krigsapparaten och propagerade för ett stöd till det väpnade motståndet.
Och hon har rätt, tanten från Miljöpartiet, vissa dagar finns det bara hat i mig. Vissa nätter finns det så mycket hat att jag måste stiga upp ur sängen och skriva av mig allt hatet innan jag ens kan tänka på att få sova.
Jag hatar att jag inte vet om jag någonsin kommer få ett arbete efter plugget. Jag hatar att jag ens måste oroa mig över om jag kommer få möjlighet att bidra till samhället. Jag hatar det ekonomiska system som kan uppfinna en sådan skändlighet som "jämviktsarbetslöhet". Jag hatar att vi måste sälja oss själva. Jag hatar att de så kallade arbetsgivarna ska gå framför leden av uppradade människor, känna och klämma i varje vrå. "Hmm... flexibel och socialt kompetent, den tar vi. Resten kan ni kassera" (Jag hatar att man ska behöva vara "socialt kompetent". Jag är inte socialt kompetent, jag är neurotiskt och blyg och alldeles för bullrig och jag fungerar bättre i sällskap med böcker än med människor. Men så skriver man ju inte på ett CV förstås).
Och jag hatar att alla vuxna människor utsätts för det här och jag hatar att alla vuxna människor går med på det här och jag hatar att inte fler människor blir revolutionärer.
Jag hatar religioner. Jag hatar att människor går och tror att det finns viktigare saker än andra människor. Jag hatar att KD tillåts tala om moral. Jag hatar all moral som utgår från andra värderingar än konkreta människors längtan efter njutning. Jag hatar att vi ens diskuterar huruvida religiösa friskolor ska tillåtas i stället för att prata om hur vi ska kunna rädda barn till religiösa föräldrar från att för evigt bli intellektuella, emotionella och moraliska krymplingar.
Jag hatar när folk startar egna "lågprisfack" och sedan tycker att jag är lite gullig när jag blir förbannad.
Jag hatar att TV-bilderna från Irak inte ens gör ont längre. Jag hatar att jag scrollar förbi Ali Esbatis bloggposter om Palestina för att jag inte orkar läsa dem just nu. Jag hatar att jag bara grät en enda gång under invasionen av Libanon.
Jag hatar alla svenska morgontidningar. Utom Dala-demokraten.
Jag hatar den "vänster" som vägrar stödja rörelser och regeringar i tredje världen som inte är moraliskt och politiskt oförvitliga i deras ögon. Jag hatar den "vänster" som förkastar alla reformer eftersom det bara är revolutionen som gäller (naturligtvis hatar jag alla sossar också som inte ens kan fatta att det behövs en revolution).
Jag hatar att all min vrede egentligen bara är ett stort hejkomochhjälpmig för att jag är så tilltrasslad inuti och behöver någon med händer som är lika mjuka som mina egna. Jag hatar att jag skriver sånt när det här egentligen skulle handla om kapitalismen, så sjukt småborgerligt av mig. Jag hatar att min inre monolog ibland låter som Bob Hansson, men mycket mer pretentiös.
Jag hatar alkoholkulturen. Jag hatar att folk som är vettiga i övrigt inte kan inse att alkohol borde vara förbjudet. Jag hatar vinprogram i tv. Jag hatar att införselkvoterna inte är noll och ingenting per person. Jag hatar att EU-medlemskapet saboterar alla försök att föra en självständig folkhälsopolitik. Jag hatar alla som var för EU för att kunna köpa billigare alkohol, det finns en särskild plats i helvetet för er. Jag hatar drogliberaler. Jag hatar att människor känner att de behöver droga ner sig.
Jag hatar att Röda Brigadernas och RAF:s metoder inte fungerar. Annars vet jag ett antal personer som omedelbart skulle stuvas ner i bagageluckor. Det är så mycket enklare med gerillakamp, hellre spränga saker i luften än att dela flygblad och gå sönder inuti lite mer för varje dag.
Jag hatar att vi har byggt ett samhälle som inte är till för människor. Om det inte är till för människorna, vem ska det då vara för? Jag hatar att samhället inte går ut på att varsamt stötta upp varandras skröpligheter.
Jag hatar att Ekonomin har ersatt Gud, inte för att Gud var något bra, utan för alienationen bara bytt skepnad. Jag hatar att vi talar om att Ekonomin kräver ditten och datten. Vem är den där Ekonomin? Ekonomin är människor. Människor i direktionsrum som tjänar pengar på det som Ekonomin för tillfället kräver. Ekonomin borde tjäna oss människor, vi borde inte tjäna ekonomin.
Jag hatar ord med versal i början: Människan, Individen, Gud, Det Goda. Platon har fan förstört 2300 år av västerländsk filosofi. Det finns ingen Människa, bara människor. Det finns ingen abstrakt Individ, bara konkreta individer som alltid ingår i olika kollektiva grupperingar. Det finns inget Gott, ingen Moral, bara det vi uppfattar som bra, trevligt och njutningsfullt från vår mänskliga horisont. Det finns ingen Gud överhuvudtaget.
Jag hatar att det är okej att vara bra på sport men inte okej att vara smart. Jag hatar sport. Jag hatar det konsensus som råder om att det vore bra med mer skolgymnastik, helst varje dag. 10 år av skolidrott har märkt mig för livet.
Jag hatar att man misstänkliggörs om man står för en tydlig politisk linje. Jag hatar människor som säger saker i stil med att "jag ser bra saker hos alla partier". Jag hatar alla som tror att de varken är höger eller vänster (de är alltid höger), alla som tror att de kan undvika att ta ställning i kampen mellan utsugare och utsugna, i kampen mellan framåtskridande och bakåtsträvande. Jag hatar postmodernismen som är bra på att riva ner saker men livrädd för att bygga upp nånting.
Jag hatar moderaterna.
Jag hatar centerpartiet.
Jag hatar folkpartiet.
Jag hatar kristdemokraterna.
Jag hatar kristdemokraterna.
Jag hatar kristdemokraterna.
God natt.
Och hon har rätt, tanten från Miljöpartiet, vissa dagar finns det bara hat i mig. Vissa nätter finns det så mycket hat att jag måste stiga upp ur sängen och skriva av mig allt hatet innan jag ens kan tänka på att få sova.
Jag hatar att jag inte vet om jag någonsin kommer få ett arbete efter plugget. Jag hatar att jag ens måste oroa mig över om jag kommer få möjlighet att bidra till samhället. Jag hatar det ekonomiska system som kan uppfinna en sådan skändlighet som "jämviktsarbetslöhet". Jag hatar att vi måste sälja oss själva. Jag hatar att de så kallade arbetsgivarna ska gå framför leden av uppradade människor, känna och klämma i varje vrå. "Hmm... flexibel och socialt kompetent, den tar vi. Resten kan ni kassera" (Jag hatar att man ska behöva vara "socialt kompetent". Jag är inte socialt kompetent, jag är neurotiskt och blyg och alldeles för bullrig och jag fungerar bättre i sällskap med böcker än med människor. Men så skriver man ju inte på ett CV förstås).
Och jag hatar att alla vuxna människor utsätts för det här och jag hatar att alla vuxna människor går med på det här och jag hatar att inte fler människor blir revolutionärer.
Jag hatar religioner. Jag hatar att människor går och tror att det finns viktigare saker än andra människor. Jag hatar att KD tillåts tala om moral. Jag hatar all moral som utgår från andra värderingar än konkreta människors längtan efter njutning. Jag hatar att vi ens diskuterar huruvida religiösa friskolor ska tillåtas i stället för att prata om hur vi ska kunna rädda barn till religiösa föräldrar från att för evigt bli intellektuella, emotionella och moraliska krymplingar.
Jag hatar när folk startar egna "lågprisfack" och sedan tycker att jag är lite gullig när jag blir förbannad.
Jag hatar att TV-bilderna från Irak inte ens gör ont längre. Jag hatar att jag scrollar förbi Ali Esbatis bloggposter om Palestina för att jag inte orkar läsa dem just nu. Jag hatar att jag bara grät en enda gång under invasionen av Libanon.
Jag hatar alla svenska morgontidningar. Utom Dala-demokraten.
Jag hatar den "vänster" som vägrar stödja rörelser och regeringar i tredje världen som inte är moraliskt och politiskt oförvitliga i deras ögon. Jag hatar den "vänster" som förkastar alla reformer eftersom det bara är revolutionen som gäller (naturligtvis hatar jag alla sossar också som inte ens kan fatta att det behövs en revolution).
Jag hatar att all min vrede egentligen bara är ett stort hejkomochhjälpmig för att jag är så tilltrasslad inuti och behöver någon med händer som är lika mjuka som mina egna. Jag hatar att jag skriver sånt när det här egentligen skulle handla om kapitalismen, så sjukt småborgerligt av mig. Jag hatar att min inre monolog ibland låter som Bob Hansson, men mycket mer pretentiös.
Jag hatar alkoholkulturen. Jag hatar att folk som är vettiga i övrigt inte kan inse att alkohol borde vara förbjudet. Jag hatar vinprogram i tv. Jag hatar att införselkvoterna inte är noll och ingenting per person. Jag hatar att EU-medlemskapet saboterar alla försök att föra en självständig folkhälsopolitik. Jag hatar alla som var för EU för att kunna köpa billigare alkohol, det finns en särskild plats i helvetet för er. Jag hatar drogliberaler. Jag hatar att människor känner att de behöver droga ner sig.
Jag hatar att Röda Brigadernas och RAF:s metoder inte fungerar. Annars vet jag ett antal personer som omedelbart skulle stuvas ner i bagageluckor. Det är så mycket enklare med gerillakamp, hellre spränga saker i luften än att dela flygblad och gå sönder inuti lite mer för varje dag.
Jag hatar att vi har byggt ett samhälle som inte är till för människor. Om det inte är till för människorna, vem ska det då vara för? Jag hatar att samhället inte går ut på att varsamt stötta upp varandras skröpligheter.
Jag hatar att Ekonomin har ersatt Gud, inte för att Gud var något bra, utan för alienationen bara bytt skepnad. Jag hatar att vi talar om att Ekonomin kräver ditten och datten. Vem är den där Ekonomin? Ekonomin är människor. Människor i direktionsrum som tjänar pengar på det som Ekonomin för tillfället kräver. Ekonomin borde tjäna oss människor, vi borde inte tjäna ekonomin.
Jag hatar ord med versal i början: Människan, Individen, Gud, Det Goda. Platon har fan förstört 2300 år av västerländsk filosofi. Det finns ingen Människa, bara människor. Det finns ingen abstrakt Individ, bara konkreta individer som alltid ingår i olika kollektiva grupperingar. Det finns inget Gott, ingen Moral, bara det vi uppfattar som bra, trevligt och njutningsfullt från vår mänskliga horisont. Det finns ingen Gud överhuvudtaget.
Jag hatar att det är okej att vara bra på sport men inte okej att vara smart. Jag hatar sport. Jag hatar det konsensus som råder om att det vore bra med mer skolgymnastik, helst varje dag. 10 år av skolidrott har märkt mig för livet.
Jag hatar att man misstänkliggörs om man står för en tydlig politisk linje. Jag hatar människor som säger saker i stil med att "jag ser bra saker hos alla partier". Jag hatar alla som tror att de varken är höger eller vänster (de är alltid höger), alla som tror att de kan undvika att ta ställning i kampen mellan utsugare och utsugna, i kampen mellan framåtskridande och bakåtsträvande. Jag hatar postmodernismen som är bra på att riva ner saker men livrädd för att bygga upp nånting.
Jag hatar moderaterna.
Jag hatar centerpartiet.
Jag hatar folkpartiet.
Jag hatar kristdemokraterna.
Jag hatar kristdemokraterna.
Jag hatar kristdemokraterna.
God natt.
fredag, september 21, 2007
De yttersta tiderna är här
- "Hundratals bybor i Peru har insjuknat efter att nyfiket ha närmat sig en 30 meter bred krater i marken. På onsdagen bekräftades att kratern bildats av ett klippblock från rymden."
- "Kalv med två huvuden funnen i Västerljung"
- Tengilregeringen presenterar sin budget.
torsdag, september 20, 2007
Gulfötter
Arbetaren skriver om det nya företaget Jobb och liv som enligt dess grundare Christian Sjövind, tidigare anställd av Sif, ska utgöra nån sorts alternativ till facket.
Sjövild...förlåt Sjövind menar att facken är omoderna eftersom de företräder löntagarnas intressen gentemot arbetsköparna. Detta tycker han hörde till industrisamhället då det fortfarande fanns intressekonflikter. Nu lever vi ju mer i ett informationssamhälle...mummel...symbolarbetare....mummel...
postmodernism...mummel...Deutsche Arbeitsfront...
Den svenska fackföreningsrörelsen enighet och konfliktperspektiv var aldrig någon självklarhet. De första trevande försöken att bilda fackföreningar (mellan 1860 och 1890 ungefär) var i regel av liberal karaktär. 1883 bildades Fackföreningarnas centralkommitté, i dess ledning stred klassmedvetna socialister mot liberalerna. 1885 lyckades man genomdriva ett program med socialistisk tendens. Fackföreningarna konkurrerade dessutom med diverse reaktionära "arbetarorganisationer" som startats av och fungerade som verktyg för kapitalisterna, däribland alkoholkapitalisten L.O. Smiths så kallade arbetarringar. 1897 bildades Landsorganisationen och man beslutade om tvångsanslutning för fackföreningarnas medlemmar till det åtta år gamla Socialdemokratiska Arbetarepartiet (tvångsanslutningen upphävdes dock redan 1900). LO organiserade vid sekelskiftet strax över 39 000 arbetare. Socialisterna hade segrat över liberalerna och de ömhjärtade borgerliga kråkvinkelreformatörerna.
Jag vill inte romantisera LO, ända sedan storstrejken 1909 så har Sveriges arbetare gång på gång fått se hur reformisterna i fackförbundens ledningar sviker i kampen. Saltsjöbadsandan har legat som en blöt filt över Sverige. Sossarna har gjort facken till slagfält mot oss kommunister. Fortfarande denna dag är partiboken viktigare än duglighet och klasskänsla när det gäller att avancera inom hierarkin. Men det är viktigt att den svenska arbetarklassen har stått enad. Och till skillnad från många andra länder så har vi sluppit allsköns reaktionära liberala eller kristna fack.
Nått jävla företag kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva organisering. Om man nu inte gillar facken exakt så som de ser ut i dag så bör man ju kämpa för att "göra facken till kamporganisationer". Cristian Sjövinds lilla splittringsförsök måste stampas ut och krossas, precis som kapitalets lakejorganisationer en gång i tiden krossades av den unga arbetarrörelsen.
Och ni som har sett Weiron i Ottan vet vad man gör med gulfötter och strejkbrytare:
Att bli abonnent hos Jobb och liv ska kosta 59 kronor i månaden, därutöver erbjuds rabatt på inkomstförsäkring, utbildningar i karriärutveckling och personlig utveckling. Rådgivning på telefon eller e-post ingår, men närvaro vid förhandlingar eller att driva processer kostar extra.Sjövind erkänner att projektet inspirerats utav det danska reaktionära kristna strejkbrytarfacket Kristelig Fagbevægelse.
Sjövild...förlåt Sjövind menar att facken är omoderna eftersom de företräder löntagarnas intressen gentemot arbetsköparna. Detta tycker han hörde till industrisamhället då det fortfarande fanns intressekonflikter. Nu lever vi ju mer i ett informationssamhälle...mummel...symbolarbetare....mummel...
postmodernism...mummel...Deutsche Arbeitsfront...
Den svenska fackföreningsrörelsen enighet och konfliktperspektiv var aldrig någon självklarhet. De första trevande försöken att bilda fackföreningar (mellan 1860 och 1890 ungefär) var i regel av liberal karaktär. 1883 bildades Fackföreningarnas centralkommitté, i dess ledning stred klassmedvetna socialister mot liberalerna. 1885 lyckades man genomdriva ett program med socialistisk tendens. Fackföreningarna konkurrerade dessutom med diverse reaktionära "arbetarorganisationer" som startats av och fungerade som verktyg för kapitalisterna, däribland alkoholkapitalisten L.O. Smiths så kallade arbetarringar. 1897 bildades Landsorganisationen och man beslutade om tvångsanslutning för fackföreningarnas medlemmar till det åtta år gamla Socialdemokratiska Arbetarepartiet (tvångsanslutningen upphävdes dock redan 1900). LO organiserade vid sekelskiftet strax över 39 000 arbetare. Socialisterna hade segrat över liberalerna och de ömhjärtade borgerliga kråkvinkelreformatörerna.
Jag vill inte romantisera LO, ända sedan storstrejken 1909 så har Sveriges arbetare gång på gång fått se hur reformisterna i fackförbundens ledningar sviker i kampen. Saltsjöbadsandan har legat som en blöt filt över Sverige. Sossarna har gjort facken till slagfält mot oss kommunister. Fortfarande denna dag är partiboken viktigare än duglighet och klasskänsla när det gäller att avancera inom hierarkin. Men det är viktigt att den svenska arbetarklassen har stått enad. Och till skillnad från många andra länder så har vi sluppit allsköns reaktionära liberala eller kristna fack.
Nått jävla företag kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva organisering. Om man nu inte gillar facken exakt så som de ser ut i dag så bör man ju kämpa för att "göra facken till kamporganisationer". Cristian Sjövinds lilla splittringsförsök måste stampas ut och krossas, precis som kapitalets lakejorganisationer en gång i tiden krossades av den unga arbetarrörelsen.
Och ni som har sett Weiron i Ottan vet vad man gör med gulfötter och strejkbrytare:
Man ställer honom i blästringsburen och sen när han är skinnflådd, då får alla pissa på han när han åker förbi på löpande bandet!
onsdag, september 19, 2007
Fientlig enhet
Israel har (med stöd av USA såklart) bestämt att Gazaremsan är en fientlig enhet. Säkerhetskabinetten har beslutat att skära av tillgången på vatten, bränsle och el. "Hamas kallar det en krigsförklaring, kollektiv bestraffning." Vet ni vad, jag är beredd att hålla med Hamas i den frågan. Även FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon säger att beslutet är i strid med internationell humanitär rätt.
När Hamas skjuter Qassamraketer mot ockupationsmakten Israel så svarar sionisterna med att utnämna hela Gaza till en fientlig enhet och göra livet för civilbefolkningen där om möjligt ännu mer helvetisk. När den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen avrättade Reinhard Heydrich så svarade nazisterna med att döda alla vuxna män i städerna Lidice och Lezaky och jämnade dem med marken. Taktiken är den samma. Det handlar om att angripa frihetskämparna genom att bestraffa civilbefolkningen. På så vis ska de ockuperade lära sig att inte stödja motståndet. Men tro mig, de jävlarna kommer att misslyckas, precis som nazisterna gjorde.
Fientliga enheter
När Hamas skjuter Qassamraketer mot ockupationsmakten Israel så svarar sionisterna med att utnämna hela Gaza till en fientlig enhet och göra livet för civilbefolkningen där om möjligt ännu mer helvetisk. När den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen avrättade Reinhard Heydrich så svarade nazisterna med att döda alla vuxna män i städerna Lidice och Lezaky och jämnade dem med marken. Taktiken är den samma. Det handlar om att angripa frihetskämparna genom att bestraffa civilbefolkningen. På så vis ska de ockuperade lära sig att inte stödja motståndet. Men tro mig, de jävlarna kommer att misslyckas, precis som nazisterna gjorde.
Fientliga enheter
lördag, september 15, 2007
Nio år är nio år för mycket
I dag hade Svensk-Kubanska Föreningen i Uppsala torgmöte för att uppmärksamma fängslande av de Fem kubanerna. Jag höll följande tal.
Ja, det är naturligtvis inte jag på bilden, utan kamrat Oswald som talade efter mig.
Ja, det är naturligtvis inte jag på bilden, utan kamrat Oswald som talade efter mig.
Kamrater, Uppsalabor
Sedan revolutionen 1959 har Kuba varit utsatt för en systematisk terrorism, finansierad och utförd av högerextrema exilgrupper i Miami. Terrorn har inneburit brandbomber över sockerbruk, industriellt sabotage, sprängattentat, mord på unga lärare i alfabetiseringskampanjen, biologisk krigsföring, invasionsförsöket i Playa Giron 1961, sprängningen av ett civilt flygplan med 73 döda 1976. Över 3000 kubaner har genom åren mördats av terroristerna.
Efter Sovjetunionens sammanbrott hoppades exilgrupperna i Miami att Kuba snart skulle gå samma väg. Men det kubanska folket försvarade, med stora uppoffringar, sin revolution och bevisade att Kuba aldrig kommer att återgå till kapitalismen. Detta provocerade fram en intensiv terrorkampanj i syfte att knäcka Kuba en gång för alla. Attackerna riktade in sig på turismen som hade kommit att spela en allt viktigare roll i den kubanska ekonomin. Flera hotell bombades eller besköts från snabbgående motorbåtar.
De amerikanska myndigheterna vägrade konsekvent att ingripa mot de internationella brottslingarna och mördarna som hade sin bas i Miami. Tvärt om! USA har alltid finansierat, tränat och beskyddat de exilkubanska terroristerna. Så Kuba fick försvara sig på egen hand.
En grupp unga kubanska män åtog sig att, att med risk för sina egna liv, infiltrera de högerextrema grupperna i Miami. Med deras hjälp kunde de kubanska myndigheterna förhindra mer än 170 terrordåd.
1998 mottog FBI vid ett möte i Havanna bevis för att exilkubanska grupper i Miami ägnade sig åt brottslig verksamhet. I stället för att slå till mot terroristgrupperna så valde de amerikanska myndigheterna att gripa dem som bekämpat terrorismen.
För 9 år sedan arresterades Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González. Under 17 månader satt de häktade i isoleringscell, trots att amerikanska fängelseregler säger att ingen ska isoleras längre än två månader. 2000 inleddes rättegången i Miami. De fem kubanerna anklagades till att börja med för spionage. Dock kunde åklagarsidan inte bevisa att de hade spionerat på USA, tvärtom, flera höga amerikanska officerare vittnade om att de Fem inte hade utgjort något hot mot USA. Man ändrade då åtalspunkten till ”konspiration till spioneri”. Under hela rättegången saboterades systematiskt försvarsadvokaternas arbete, bland annat genom att stora delar utav utredningsmaterialet hemligstämplades. Vid fem tillfällen begärde försvaret att rättegången skulle flyttas från Miami, där hade en hatstämning piskats upp mot de Fem av media och exilkubanska grupper. I en stad som till stor del kontrolleras av högerextrema antikubaner så kunde de Fem aldrig få en rättvis rättegång. Jurymedlemmar uttryckte oro för vad som skulle hända dem om de dömde på ett sätt som inte passade Miamimaffian.
I september 2001 föll domen mot de Fem. Trots att inga bevis hade pressenterats för de påstådda brotten så förklarades de skyldiga och dömdes till totalt fyra livstidsstraff och 77 års fängelse.
Under sin tid i fängelse har de Fem utsatts för grym behandling. De har hållits isolerade långa perioder utan skäl. De har hindrats från att träffa sina familjer, vilket är ett brott både mot den amerikanska konstitutionen och mot de mänskliga rättigheterna.
I USA pågår i detta nu en juridisk process för att få de Fem frigivna eller åtminstone ge dem en ny och rättvis rättegång. Den 9 augusti 2005 upphävde appellationsdomstolen i Atlanta de Fem kubanernas domar. Men åklagarna överklagade och den nya domarpanelen ställde sig ett år senare bakom det ursprungliga beslutet i Miamidomstolen. Den juridiska processen fortgår dock. 9 klagomål från försvaret som gäller felaktigheter i den ursprungliga rättegången återstår att prövas.
I hela världen har människor engagerat sig i de Fem kubanernas situation. I Storbritannien har 110 parlamentsledamöter, ordförandena i 15 fackföreningar och 10 000 privatpersoner, däribland Nobelpristagaren Harold Pinter krävt frihet för Fem. Ordföranden i Kanadas LO har skrivit till USA:s justitieminister och fördömt fängslandet utav de Fem. I Sydafrika har före detta fångar under Apartheidregimen demonstrerat i 9 provinser för deras frihet. I Spanien har Kataloniens regionparlament krävt deras frigivning. Kyrkornas världsråd har uttalat sig i frågan. Den 27 maj 2005 publicerade Avdelningen för undersökning av godtyckliga fängslanden inom FN:s kommission för mänskliga rättigheter ett fördömande av Miamirättegången.
Även i Sverige kämpar människor för de Fem. Under de senaste åren har aktivister från Svensk-Kubanska Föreningen hungerstrejkat, vandrat till fots på vatten och bröd och nu i somras senast cyklat från Göteborg till Stockholm för att kräva frihet åt de Fem. Men det finns mycket mer som behöver göras, och du kan hjälpa till. Det första steget är att ta reda på mer om fallet. Kontakta Svensk-Kubanska Föreningen, läs vår skrift ”Frige de Fem – politiska fångar i USA”. Alla demokratiskt sinnade människor som sätter sig in i fallet förstår att det handlar om ett oerhört rättsövergrepp och justitiemord.
Fallet med de Fem visar med all tydlighet att USA:s tal om kriget mot terrorismen bara är hyckleri och ett svepskäl för imperialistisk krigsföring. Faktum är att USA beskyddar finansierar och samarbetar med terrorister vars agenda sammanfaller med amerikanska utrikespolitiska ambitioner. Miamimaffian som de Fem bekämpade med fara för sitt eget liv utgör inte bara ett hot mot den kubanska staten ut har historiskt sett använts som USA-imperialismens och CIA:s legoknektar och tjänstgjort som torterare och bödlar åt Latinamerikas blodiga militärdiktaturer.
Till USA riktar vi i dag ett tydligt budskap:
Kuba vill försvara sig! Kuba kan försvara sig! Och Kuba har rätten att försvara sig mot terrorismen!
Vi kräver att de fem kubanerna Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González omedelbart friges och får återvända till sitt hemland. Nio är nio år för mycket. De Fem är inga brottslingar, de är hjältar och politiska fångar, offer för USA-regimens hat mot Kuba, landet som de aldrig kan skrämma eller kontrollera.
Kamrater!
Leve den kubanska revolutionen!
Försvara Kuba mot terror och krigshot!
Frihet åt de Fem!
fredag, september 14, 2007
Men är du dum på riktigt eller?
Okej, att Nyköpings moderata kommunalråd Jan Carle är dum i huvudet råder det väl ingen tvekan om. Frågan är snarare, hur jävla körd är han egentligen?
I Tystberga, en mindre ort i Nyköpings kommun, har under sommaren det nazistiska nätverket Info-14 försökt etablera sig. Det här får ju vissa, t ex Vänsterpartiet, men även skolpersonal på orten att vilja ta upp kampen mot nassarna.
Inte så Jan Carle. Han vill inte att man ska tysta ner dem. Nej, Jan Carle vill prata med nazisterna. Medan övriga normalt funtade politiker menar att man bör undvika debatter med slipsfascisterna i SD så vill Carle slå sig i slang med de som öppet och stolt bär brunskjortan. Vad fan ska ni prata om? Hur man bäst splittrar arbetarklassen?
Vad tror du, Jan Carle, att du med din glänsande moderata retorik ska lyckas övertyga fascisterna om att det är dumt att vara fascist (åtminstone i Sverige)? Att det är dumt att hata invandrare (vilka ska annars utföra alla hushållsnära tjänster)?
Nej, historien visar att det bara finns en typ av argument som fascistsvinen förstår sig på.
I Tystberga, en mindre ort i Nyköpings kommun, har under sommaren det nazistiska nätverket Info-14 försökt etablera sig. Det här får ju vissa, t ex Vänsterpartiet, men även skolpersonal på orten att vilja ta upp kampen mot nassarna.
Inte så Jan Carle. Han vill inte att man ska tysta ner dem. Nej, Jan Carle vill prata med nazisterna. Medan övriga normalt funtade politiker menar att man bör undvika debatter med slipsfascisterna i SD så vill Carle slå sig i slang med de som öppet och stolt bär brunskjortan. Vad fan ska ni prata om? Hur man bäst splittrar arbetarklassen?
Vad tror du, Jan Carle, att du med din glänsande moderata retorik ska lyckas övertyga fascisterna om att det är dumt att vara fascist (åtminstone i Sverige)? Att det är dumt att hata invandrare (vilka ska annars utföra alla hushållsnära tjänster)?
Nej, historien visar att det bara finns en typ av argument som fascistsvinen förstår sig på.
torsdag, september 13, 2007
HURRA!
Äntligen kan det konstateras, MacGyver är den störste hjälten - ever! Enligt en undersökning i USA så skulle 27 procent helst vilja hålla Mr Angus MacGyver i handen om en nödsituation uppstår. Två kom Indiana Jones med 16 procent.Till skillnad från presidentvalen så har jänkarna här gjort det enda logiska valet. MacGyver är hjälten som vägrar använda skjutvapen och i stället besegrar fienderna med intelligens, vetenskap och en schweizisk armékniv. Vilken nödsituation skulle han inte klara av? Terrordåd? Tornados? MacGyver fixar det med isoleringstejp, bakpulver och en kulspetspenna.
MacGyver var mer än en spännande actionserie, den stod för en stark moralisk övertygelse och försökte lära ut att det är häftigt med naturvetenskap.
För er som har missat MacGyver så sänds serien i Kanal 5, typ hela tiden.
fredag, september 07, 2007
Allt jag kan om politik har jag lärt mig av punken
Fascisterna marcherar igen.
Gamla tider kan komma tillbaks min vän.
Då dom svaga då likvideras,
Du måste öppna dina ögon och se
Glöm aldrig vad som hände i Tyskland -33.
Fascisterna propagerar igen.
Lagarna dikteras om min vän.
Du är självsäker men se upp,
Det som hände då kan hända nu.
För känslan dog inte i Nürnberg -47.
Visst läste du om förintelsen min vän.
Ni säger att nåt sånt kan aldrig hända igen.
Med hakkorset som symbol
Gjorde man av människor tvål,
Det som hände då kan hända i år.
Men du vaknade upp för sent min vän.
Under natten har dom tagit makten igen.
Du frågar vad som ska hända nu
Men dina frågor får inga svar,
För nu är det du,
Som står ensam kvar
tisdag, september 04, 2007
I huvudet på en ungliberal
Ibland undrar man ju. Är de nya liberalerna på riktigt? Eller är det nån sorts avancerat konstprojekt som ingen förstår?
Ali Esbati skriver om hur LUF:s f d vice ordförande Saga Rosén ("livsstilsliberal & tokhöger", betoningen på tok) blivit arg över att liberalerna stödjer Marschen för tillgänglighet. Om man förbjuder företagsägare att diskriminera funktionshindrade så inskränker man nämligen den alltid lika heliga äganderätten. Jag antar att Saga Rosén är beredd att dra sitt resonemang till sin spets. Ägarna vet alltid bäst.
Missa inte heller pärlan där hon med stor intellektuell stringens argumenterar för att man bör sparka bibliotekarier på grund utav deras politiska åsikter och ersätta dem med "några med demokratiska värderingar.
Även Norrköpingsliberalerna har sina stjärnor. Erik Svansbo (ni kanske minns honom som den andre "liberalen" som tillsammans med Matthias Sundin ställde sig och buade åt en fredsdemonstration) rycker fram i kampen mot - kranvattnet.
Bakgrunden är denna. Miljöpartiet i Stockholm genomförde en rätt rolig protest mot det faktum att ledamöterna i Stockholms kommunfullmäktige fortfarande dricker vatten på flaska. Miljöpartisterna tog helt sonika med sig vatten i flera stora tillbringare.
Detta fick Erik Svansbo att ilskna till! Kranvatten - vill ni ha det som i Sovjet eller?!
Det är inte så svårt att sätta sig in i hur en liberal tänker egentligen. Kolla här. I Sverige dricker vi 250 000 000 liter flaskvatten per år. Flaskvattenindustrin ger jobb åt många arbetare (och många miljoner åt aktieägarna). Ja, flaskvattenindustrin är nog en bra affär. En flaska vatten kostar i genomsnitt 500 - 1000 gånger så mycket som motsvarande mängd kranvatten. Själva "tillverkningskostnaden" ligger på några ören.
Att fortsätta dricka flaksvatten leder dock till jobb, tillväxt, välstånd och "till syvende och sist ett mer spännande samhälle".
Ali Esbati skriver om hur LUF:s f d vice ordförande Saga Rosén ("livsstilsliberal & tokhöger", betoningen på tok) blivit arg över att liberalerna stödjer Marschen för tillgänglighet. Om man förbjuder företagsägare att diskriminera funktionshindrade så inskränker man nämligen den alltid lika heliga äganderätten. Jag antar att Saga Rosén är beredd att dra sitt resonemang till sin spets. Ägarna vet alltid bäst.
Missa inte heller pärlan där hon med stor intellektuell stringens argumenterar för att man bör sparka bibliotekarier på grund utav deras politiska åsikter och ersätta dem med "några med demokratiska värderingar.
Även Norrköpingsliberalerna har sina stjärnor. Erik Svansbo (ni kanske minns honom som den andre "liberalen" som tillsammans med Matthias Sundin ställde sig och buade åt en fredsdemonstration) rycker fram i kampen mot - kranvattnet.
Bakgrunden är denna. Miljöpartiet i Stockholm genomförde en rätt rolig protest mot det faktum att ledamöterna i Stockholms kommunfullmäktige fortfarande dricker vatten på flaska. Miljöpartisterna tog helt sonika med sig vatten i flera stora tillbringare.
Detta fick Erik Svansbo att ilskna till! Kranvatten - vill ni ha det som i Sovjet eller?!
Det är inte så svårt att sätta sig in i hur en liberal tänker egentligen. Kolla här. I Sverige dricker vi 250 000 000 liter flaskvatten per år. Flaskvattenindustrin ger jobb åt många arbetare (och många miljoner åt aktieägarna). Ja, flaskvattenindustrin är nog en bra affär. En flaska vatten kostar i genomsnitt 500 - 1000 gånger så mycket som motsvarande mängd kranvatten. Själva "tillverkningskostnaden" ligger på några ören.
It struck me... that all you had to do is take the water out of the ground and then sell it for more than the price of wine, milk, or, for that matter, oil.Om kommunfullmäktige i Stockholm skulle börja dricka kranvatten på sina möten så skulle det allvarligt kunna skada den årliga tioprocentiga tillväxten av flaskvattenkonsumtion. Då skulle ju färre människor få jobb (och flaskvattenkapitalisterna färre miljoner)! Att den svenska överkonsumtionen av flaskvatten orsakar ett ökat koldioxidutsläpp på 34 000 ton per år (källan är den välkända bolsjevikorganisationen Världsnaturfonden) är en petitess i jämförelse. Koldioxiden påverkar ju bara "naturen" (jo, karln sätter faktiskt citationstecken kring naturen).
-Ordföranden i Perrier Corporation
Att fortsätta dricka flaksvatten leder dock till jobb, tillväxt, välstånd och "till syvende och sist ett mer spännande samhälle".
måndag, september 03, 2007
söndag, september 02, 2007
Plötsligt händer det
SVT rapporterar att MUF säger nej till EMU (när såg du senast så många akronymer i en mening?). Detta bland annat på grund utav att Sverige som står utanför har en bättre ekonomisk utveckling än de länder som infört euron som valuta.
För första gången någonsin så ger denna blogg en eloge till Moderata Ungdomsförbundet! Att göra upp med gamla åsikter är aldrig lätt, men det är fullkomligt nödvändigt för intellektuellt hederliga människor. För detta bör man inte hånas och betraktas som en "vindflöjel" utan tvärtom hedras.
Jag noterar dock att rädslan för att makten över den svenska ekonomin i högre utsträckning skulle flyttas till Bryssel inte fanns hos MUF innan moderaterna kom till makten i Sverige. Jag förväntar mig att de fortsätter att följa den nya linjen även efter att vi har tagit över 2010 (allra senast).
För första gången någonsin så ger denna blogg en eloge till Moderata Ungdomsförbundet! Att göra upp med gamla åsikter är aldrig lätt, men det är fullkomligt nödvändigt för intellektuellt hederliga människor. För detta bör man inte hånas och betraktas som en "vindflöjel" utan tvärtom hedras.
Jag noterar dock att rädslan för att makten över den svenska ekonomin i högre utsträckning skulle flyttas till Bryssel inte fanns hos MUF innan moderaterna kom till makten i Sverige. Jag förväntar mig att de fortsätter att följa den nya linjen även efter att vi har tagit över 2010 (allra senast).
lördag, september 01, 2007
Urballadiansen
Oskar Lindvall säger det vi alla tänker.
På tal om "lika som bär". Är det sant att Centern har ett eget Vision for All-program som innebär att Fredrik Federley får ta över Maud Olofssons gamla avlagda glasögon?
På tal om "lika som bär". Är det sant att Centern har ett eget Vision for All-program som innebär att Fredrik Federley får ta över Maud Olofssons gamla avlagda glasögon?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
