Den flitiga fascismen hälsar på

Den 6 december skulle Sveriges samlade fascistkår hålla den årliga Salemmarschen till minne av en mördad nazist. Den föregående veckan hade präglats av en intensiv våldskampanj från högerextremisternas sida med attacker mot antirasistiska flygbladsutdelare, nedbrännandet av Kulturhuset Cyklopen och mordförsöket på en barnfamilj i Högdalen. Som alla år innan fanns det dock de som inte tänkte låta fascisterna stå oemotsagda.

För er utsände började dagen med samling på Uppsala station. Tillsammans med Uppsalabor Mot Rasism tog jag bussen till Stockholm. På Centralen bytte vi till pendeltåget mot Rönninge station i Salem där vi skulle ansluta till Nätverket mot rasisms manifestation.
Redan ombord på tåget ser vi de första poliserna. När vi väl kliver av och försöker lämna perrongen så tar det plötsligt stopp. Polisen blockerar utgångarna. Jag och mina kamrater vet i detta läge inte varför vi inte blir förbisläppta. Senare får vi höra att polisen vill dela upp oss i mindre grupper och kolla legitimation. Att inte kunna resa fritt mellan städer utan legitimation är annars ett beteende vi förknippar med diktaturstater. Några i första ledet försöker bryta sig igenom avspärrningen, polisen slår tillbaks med batonger och pepparsprej. Jag och mina kamrater vill inte hamna i polisens väg och drar oss bakåt, även den andra änden av perrongen spärras av en poliskedja.

I tre timmar hålls vi instängda mellan polisens linjer på Rönninge station. Det främre ledet av poliser tränger oss bakåt och försöker plocka ut personer ur skaran på över 200 antifascister. Flera gånger anfaller de för att slita ut folk. De möts med smällare och enstaka kastade stenar. Vi skanderar: ”Vi har mötesfrihet, en demokratisk rättighet!” Flera personer har fått pepparsprej i ögonen och får hjälp att skölja dem med vatten. All tåg- och busstrafik mot Salem står still. Antifascister som försöker ta sig från Stockholm till Nätverket mot rasisms samling hindras alltså. Polisen flyttar fram sin kedja och bit för bit trängs vi ihop på perrongen. Vi försöker övertyga poliserna i den bakre linjen om att de måste flytta sig om vi inte ska bli klämda, de backar lite men vi står nu hopträngda mitt på perrongen.

Trots den, bokstavligt talat, pressade situationen så är stämningen bland antifascisterna god. Någon skickar runt en kasse med bullar. Vi sjunger och ropar slagord riktade mot poliser och fascister. När det uppdagas att en av poliserna är på pricken lik skådespelaren Kjell Bergkvist så sprider sig en stor munterhet. Trots rena mutförsök, kärlekssånger och det personliga slagordet: ”När polisen skyddare en fascist, står vårt hopp till Kjell Bergkvist” så vägrar ”Kjell” att göra myteri och släppa igenom oss. Jag och några kamrater försöker prata med poliserna och skapa en trivsam relation för att minska risken för våldsamheter.

När man tillslut rullar in ett tåg till perrongen så byter man dock ut alla poliser som vaktat oss. De nya poliserna skall naturligtvis inte ha några psykologiska spärrar mot att misshandla oss. Vi förstår att man kommer att tvinga ombord oss på tåget med våld och jag och en kamrat stiger ombord frivilligt. De som vägrar gå ombord utan fredligt håller sig kvar på perrongen attackeras. Genom tågfönstret försöker vi dokumentera misshandeln med våra kameror. Framför mina ögon dunkar två poliser in en ung man med ansiktet före i tågsidan och bojar hans händer bakom ryggen. Det är något mardrömslikt över det. Via mobiler får vi veta att polisen sprejat urskillningslöst med pepparsprej inne i andra vagnar. Tumultet på stationen pågår en stund, men tillslut är alla ombordsläpade. Vi åker norrut. Enligt polisen är tåget nu en ”rullande arrest” som vi inte får lämna. Ingen av poliserna vill säga var vi kommer att släppas.

Vi sitter hopträngda på ett tåg, utan mat, vatten eller möjlighet att gå på toaletten och utan att veta var vi är på väg. Någon skämtar galghumoristiskt att det är som en scen ur Schindlers List. Slutligen stannar tåget på Sollentuna station. Där hålls vi dock kvar under mer än en halvtimme. Polisen säger att vi ”får se” om vi ska bli avsläppta här. Tillslut börjar man släppa av oss i mindre grupper. Jag är bland de sista att lämna min vagn. När jag ska kliva av begär en polisman att få mitt namn. Jag känner till mina rättigheter och vägrar att uppge det. Jag får namnet Mr X i polisens anteckningar. Mr X upplyses om att vi inte längre är omhändertagna, men att vi inte får tillåtelse att vistas på Sollentuna station. Jag får alltså inte ta mig därifrån med tåg mot Uppsala. I stället organiserar vi en liten tapper skara som med buss, pendeltåg och tåg tillslut lyckas ta sig hem till Uppsala.

När jag kommer hem läser jag på SvD:s hemsida att polisens talesman hävdar att ingen tvingades på tåget mot Sollentuna, trots att jag med egna ögon sett människor misshandlas och trängas in på tåget av sadistiska råskinn med batong och uniform. Dagens Konflikt rapporterar om hur polisen svikit vartenda löfte man gett Nätverket mot rasism. I Dagens Nyheter skriver företrädare för alla partier utom Vänsterpartiet i Salem att den ”ohämmade demonstrationsfriheten” bör stoppas.

Den sjätte i tolfte 08 hälsade den flitiga fascismen på i Salem. Men de fackelbärande barbarhorderna är bara det uttryck för den svenska fascismen som är lättast att urskilja. Fascismen kan också ta formen av den uniformerade ”ordningsmakten” som med pepparsprej och batonger hindrar fredliga åsiktsyttringar. Den kan ta formen av ett borgerligt mediemonopol där rena lögner presenteras som sanningar, där krig blir fred och slaveri är frihet. Den kan ta formen av ett politiskt etablissemang som anser att antidemokraternas marscher skall mötas genom inskränkningar i de demokratiska rättigheterna.

Nu är tid att kämpa kamrater. Trots de kyliga och hotfulla timmarna på tågperrongen så känner jag ingen bitterhet. Bara en osläckbar vrede och en enorm stolthet och ömhet inför de unga kvinnor och män som trotsade batongerna för att stå upp för friheten. Ett hjärta som är sant är alltid i uppror!