The Greatest Story Ever Told

Kamrat Martin har utmanat mig, Jesper Nilsson, Salka Sandén och Johan Frick att beskriva våra visioner för det klasslösa samhället. Challenge accepted! Jag tänker dock ta mig friheten att dela upp mitt svar (antalet inlägg som behövs visar sig med tiden). Låt mig först göra en samtidsbeskrivning.

Vänstern anno 2009 är i allmänhet renons på visioner. Detta gäller lika väl för revolutionärer som för reformister. En jättegammal spaning är ju vänsterns "gnällighet". Vi har spenderat de senaste årtiondena på defensiven och blivit bra på att berätta vad vi vill försvara (välfärden, kollektivavtalen, ungdomshusen etcetera) eller vad vi vill bli av med (imperialistiska krig, kvinnomisshandel, massbilism etcetera). Offensiva förslag inskränker sig allt som oftast till nostalgiska visioner om att återställa folkhemmets kapitalism med mänskligt ansikte.

Sovjetblockets sammanbrott som hade kunnat skapa en visionär öppning, när pattställningen mellan det realsocialistiska och det kapitalistiska systemet plötsligt rasade samman, ledde i stället till att hela idén om en radikalt annorlunda framtid soppades bort från spelbrädet. Utopin, tanken att saker skulle kunna förhålla sig annorlunda, kriminaliserades med hänvisning till Auschwits, Gulag och Dödens fält. I stället för utopier så fick vi den liberala dystopin, antingen i form av Fukuyamas dammiga museum eller Huntingtons raskrig.

Slavoj Žižek sammanfattar den märkliga samtiden i dokumentärfilmen Žižek:

Thirty, forty years ago, we were still debating about what the future will be: communist, fascist, capitalist, whatever. Today, nobody even debates these issues. We all silently accept global capitalism is here to stay. On the other hand, we are obsessed with cosmic catastrophes: the whole life on earth disintegrating, because of some virus, because of an asteroid hitting the earth, and so on. So the paradox is, that it's much easier to imagine the end of all life on earth than a much more modest radical change in capitalism.

Det är i dag lättare, även för vänstern, att föreställa sig civilisationens död genom skenande global uppvärmning (eller zombieapokalyps) än att tro på ett liv efter kapitalismen.

Den svenska vänstern behöver många saker: dagstidningar, tankesmedjor, kämpande arbetarkollektiv, dörrknackare och det praktiska politiska partiet. Men vi har dessutom ett tryckande behov av stora berättelser.

Och vilken berättelse kan vara mer storslagen än den som Marx och Engels skisserade 1848:

När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

I kommande inlägg ämnar jag behandla min uppfattning om hur detta efterrevolutionära samhälle skulle kunna se ut.

Jag vill se
själens händelser framkallade i ljuset
De små förskjutningarna
av det dystra perspektivet tydliggjorda
Det som förändrar oss höjt till skyarna
och fallande mot jorden likt efterlängtat regn

Jag vill höra
det lågmälda talet uppmärksammat
och omvandlat till berättelser
om att vi och några fler orkar gå vidare
från det förflutna till det närvarande

Och för att komma från det närvarande
till det kommande
har vi några som vi måste följa;
De som talar mot förtrycket
De som talar för växande
De som talar mot slaveri
De som talar för befrielse

Jag vill följa
det fagra talet om att den utlovade
socialismen är möjlig att genomföra.

- Siv Arb